Fick skjuts av M ner till hamnen idag.
Äntligen är jag uppe hos Sandra, sköntsköntskönt.
Tvåhundra på båten ungefär, hoppas att hemresan blir roligare, och livligare. Hoppas jag slipper plugga på söndag. Jag har egentligen inget bra att skriva idag, förutom att min förhoppningsvisa superhelg iallafall började super.

97.
Var hos läkaren idag, kollade vad som var fel med min käke. Jag fick ta massa prover, men när han föreslog tabletter ryggade jag tillbaka och fick en stickande känsla i magen. Nej, inga tabletter.
Jag får inte tugga tuggummi på två veckor, eller iallafall inte förrän jag kommer tillbaka dit den tjugotredje januari, och det är exakt fjorton dagar. Självmord.
I det stora hela har dagen varit död, förutom att jag fick tillbaka mina nycklar som jag tappat för ett tag sen, plus att pappa betalade min böter! En sak mindre att behöva oroa sig för, tänk om allting ordnar sig ändå? 

I try to reach but it's way too high,
high up in the sky where I can't fly
I like you gone but I wonder why,
why I'm missing you.

Jag som hade bestämt mig för ett bra år, ett nytt år och en ny start, allt skulle ju vara så fräscht. Men vad hände? Varför faller jag så lätt tillbaka, till dit jag en gång var? Jag vet ju hur det kommer bli, livet kommer inte alls bli lika bra som jag hade tänkt mig och nu vet jag inte hur man tar sig upp. Visst, kanske är det bara ännu en av dom här svackorna som varje människa har, men jag känner ju igen mig så jävla mycket i allt som händer nu, varenda rörelse jag utför, varenda tanke jag tänker, varje outtalad mening som stockar sig i halsen och ligger där och skaver, varenda ord jag säger, känslan jag känner varje gång jag hör ditt namn, rädslan som hugger till i mig varje gång telefonen ringer med hemligt nummer. Jag känner igen det, allting är så jävla tydligt. Jag vet egentligen vad det här innebär, men jag vill inte. Jag vill inte höra talas om det, jag vill bara rymma, sticka ifrån alltihopa och sen komma tillbaka och skylla på att jag inte mådde så bra, som alla andra i den här släkten verkar göra så fort något går fel. Jag hatar mig själv för det jag håller på med, jag hatar mig själv för mina tankar och för allt som jag aldrig sagt till dig. Förlåt för att jag är feg, förlåt för att jag är en sån ynkrygg, förlåt för att jag behandlar dig precis lika illa som alla andra gör, när jag egentligen borde finnas där för dig och stötta dig. Det är min plikt att vakta dig när du sover, så att du inte slutar andas, det är min plikt att ringa dig varje halvtimme för att höra att du mår bra. Det är min plikt att strunta i skolan, strunta i vänner, strunta i allt som har med mitt liv att göra om du behöver hjälp, min hjälp. Förlåt för att ingen stöttar dig när du mår dåligt, förlåt för att jag inte längre visar vad jag känner. Jag kan inte längre prata med dig, du är för långt borta, utom räckhåll för mig. Jag skäms när jag ser smärtan i dina ögon, smärtan som funnits där i alla dessa år medan jag bara har stått bredvid och kollat på och låtsats som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt, någonstans för länge sen gick allting fel och du rasade. Ingenting blev sig likt efter den dagen, jag vet inte vad som hände eller vad du gjorde, men jag önskar att jag hade levt då, att jag funnits där för dig redan då och kunnat hindra dig från att må såhär dåligt. Jag känner mig så otillräcklig när jag ser din skygga figur försiktigt raggla fram mellan väggarna, jag vill hjälpa dig men istället blir jag rädd och arg och gömmer mig bakom stängda dörrar där du inte når mig, där du inte kan såra mig. Förlåt för att jag inte orkar mer, förlåt för att jag är så egoistisk och bryr mig om mitt liv i första hand, när det är du som behöver hjälp, inte jag. Jag klarar mig alltid, men känslan av att inte bry mig speciellt mycket om dig, den skrämmer mig, den skrämmer mig så fasligt. Varje gång tankarna dyker upp i mitt huvud vill jag gråta, jag vill känna att jag fortfarande lever, att mina känslor fortfarande finns kvar. Men tårarna har tagit slut. Du sa att du inte ville se dig själv i mig, men det har du ju inte gjort. Du har bara blundat i alla dessa år, och hoppats att det är bättre nästa dag.
Tiden läker inte alla sår; din kropp är fortfarande ärrad, trots att det är snart tjugofem år sen olyckan skedde.
Mitt inre är upprivet, skadat för livet. Trots att mina sår inte syns, så finns dom alltid där, och dom skär som knivar i mig varje dag.

Hur ska det här gå nu då? Kommer det bli likadant som förra året, eller kommer det faktiskt lösa sig den här gången, även om starten på året kanske inte blir så fräsch som jag tänkt mig, iallafall inte till en början?
Jag hoppas att du kommer förstå, m. Jag älskar dig, men den här gången menar jag verkligen vad jag säger - Jag orkar inte mer.

Men du måste vara stark, lova mig det! Försök förstå mig, försök se det här ur mitt perspektiv. Visst har vi haft det bra, men den sista tiden har varit jobbig, speciellt för dig. Du behöver hjälp, men jag kan inte ge dig den, hur mycket jag än vill och önskar att jag kunde. Du behöver hjälp utifrån, från folk som ser dig som en människa, inte som en anhörig. Jag älskar dig, du är supermänniskan som har överlevt allt, men någonstans på vägen tappade du fotfästet och försvann. Jag önskar att allting hade sett annorlunda ut, men som jag sa; jag fick ingen trollkarl i julklapp.

Vad gör jag uppe nu? Jag skulle ju sova, sova tidigt dagarna innan skolan börjar. Det var ju det som var planen, varför kunde jag bara inte hålla mig till planen? Måste jag envisas med att vara vaken hela natten? Jag var ju faktiskt trött förut, varför gick jag inte och la mig då? var jag tvungen att sitta uppe med pappa och kolla på film?
Jag lägger mig vid tolv, men då kommer jag just på att det ska skrivas en massa, och det ska läsas en massa, och när allt det är klart så ska ipoden ställas in på trettio minuters timer. Ah, äntligen är allting klart! Men nej, då smyger sig tankarna på, dom blir fler och fler och tar tillslut över hela mitt huvud, jag kan inte blunda, jag kan inte titta, jag kan inte röra mig, jag kan inte göra annat än att bara ligga där helt paralyserad och bara minnas allt jag hade, allting vi gjorde tillsammans. Jag kan bara tänka tillbaka på den tiden då det var självklart att du fanns där, och att du alltid skulle göra det. Men vi förändrades, du var inte alltid lika säker längre, jag visste inte längre vart jag hade dig. Nu är du borta, hur kommer mitt liv bli utan dig? Jag vill ju att du ska få se mig växa upp, jag vill fortfarande kunna ringa dig när jag är vuxen och oberoende.
Låten tar slut, samtidigt tynar minnena med dig sakta bort. Dom byts ut mot andra minnen, mot såna minnen som jag egentligen helst bara vill glömma, riva ut från mitt liv och bara kasta i elden. Dom minnena som gör så fruktansvärt ont, jag vill inte minnas, jag vill inte känna smärtan en gång till. Men jag kan inte byta låt, mina fingrar är stela som is och jag vet inte längre vart jag är. Det blir kaos inuti mitt huvud, jag känner mig vilsen och splittrad och vet inte vad jag ska ta mig till när tonerna plöstligt ändras igen. Då dyker du upp framför mina ögon. Jag känner dig inte än, men på något sätt har du har lyckats fastna. Just nu vill jag bara ha dig, men frågan är om jag snart inte står och velar mellan att radera allt som har med dig att göra, eller fortsätta drömma om ett liv vi kanske aldrig kommer få, bara för att leva kvar vid drömmen om ett bättre liv, ett fulländat liv som jag bett om så länge, det liv jag drömmer om varje dag, varenda minut?
Hela mitt liv sveper förbi mig, jag ser allt som hänt - från barnsben då du och jag var bästa vänner, då vi lekte ute i skogen med dina leksaker och jag hängde efter dig, trots att jag egentligen tyckte att traktorerna och grävskoporma var ganska tråkiga, jag ville bara vara med dig, jag ville veta vad du tyckte så att jag kunde tycka samma sak - tills för några år sen, då du var på väg att försvinna ur mitt liv även fast jag då inte såg det, den tiden då jag var med dig även fast jag egentligen hatade ditt rum och egentligen inte alls var ett dugg road av att spela PS2 med dig eller läsa dina biltidningar. Jag var i ditt rum hela tiden och spelade dina tråkiga bilspel och läste dina trasiga och redan sönderbläddrade biltidningar för att jag ville kunna vad du kunde, så att jag sedan kunde skryta om det inför dig. Jag lyssnade på din musik, för jag ville se livet ur din synvinkel, jag ville känna vad du kände så att jag sedan kunde göra allt som du gjorde. Du var min förebild, min bästa vän. Du hade varit med mig när allting hade varit jobbigt, du var alltid den som höll om mig och tröstade mig på kvällen. Jag såg upp till dig, och jag älskade dig över allt annat.
Ytterligare tre år har flutit förbi nu, och även fast ingen av oss längre är samma personer som vi en gång var så är du fortfarande den jag såg för nio år sen, den jag någonstans långt inom mig nog fortfarande försöker ta efter. Jag förstår dig inte alltid, men jag bryr mig inte om det, för jag vill fortfarande bara se livet ur dina ögon, jag vill lära mig av dig, storebror.

Jag har kommit på en plan, och det är inte vilken plan som helst - det är världens bästa.
Jag sover inte förrän imorgonkväll. Jag har fastnat i min dygnsrytm, jag behöver ingen sömn förrän klockan blir sex på morgonen. Men, imorgon blir det inget av med det. Jag får väl leva med mörka ringar under ögonen ett tag framöver, men jag ska kunna somna innan klockan tolv, annars kommer mina framtida planer förstöras. Och det vill vi ju inte.
Så, när lovet är slut är det bara att börja se fram emot dessa underbara helger som kommer och hälsar på en gång i veckan, alla blir oftast lika bra.
Inatt kommer Virginia hem, funderar faktiskt på att fråga hennes mamma om jag får sova hos henne ikväll, då skulle jag ligga och sova i hennes säng när hon kommer hem. Eller, jag skulle ju inte sova så mycket, men jag skulle låtsas. Och sen skulle det vara ett bra sätt att fördriva tiden med, prata med min bästa vän hela natten om allt som har hänt under den senaste månaden. Jag menar, nånting måste ju ha hänt i Brasilien och USA?

Men förstochfrämst måste jag plugga, ligger efter så otroligt mycket nu!