Jaha, alltså. En dag närmare skolan, en dag närmare hockeyn, en dag närmare Gotland.
Tiden flyger förbi, och vi hinner inte ens reagera.


Var det bara så simpelt, så nonchalant?  Var inte jag mer än bara en människa du vinkade till på  stan?
Var det de här jag gått runt och varit orolig för? 

Typiskt nog så trodde jag på dig. Typiskt nog så trodde jag att du var bra, att du inte var som alla andra.
Men varför skulle du vara speciell?

Du är ett exakt lika stort svin som alla andra.
Precis som alla andra.

Hur kunde jag för en sekund tro att du var annorlunda? Allting, bortkastat på dig.



Så jaha, nu är jag här i Nynäshamn två dagar innan sommaren 2008 är över.
Förbannad, förbannad på dig för att du inte höll vad du lovade, för att du är en lika stor idiot som alla andra.

Men mest förbannad på mig själv, för att jag för en sekund trodde på dig.

En sekund som varade i tre månader.

Ensam hemma - igen.

Hannes och Gints tog med sig lillan ner på stan för att luncha med Ekman.

Kul liv jag har när det enda jag kom att tänka på var datorn.
Varför gå ut i solen när datorn finns?

Jag är förbannat osmart.

Nu känns det inte längre lika tungt att min iPod förstördes, mentalt.

Det funkar su-su-superbra att tanka ner musik på min dator (vilket jag tidigare fått för mig att så inte var fallet) och allting känns redan mycket bättre, nästintill perfekt.
Dessutom fick jag i mig lite mat förut, och det var ungefär då som min resterande dag (kväll) blev aningen bättre.
Som vanligt stannade Gints här tills alldeles nyss.
Efter att vi varit och hämtat Sandra ställde han och Hannes sig och lagade middag. Det var askalas med kyckling och potatisgratäng och ett fi-fi-finfint vardagsrum.
Kollade på "40 year old virgin" och trots att jag sett filmen a thousand times så kunde jag inte hålla mig. Jag brast ut i skratt när det var som minst roligt, när det mesta bara var pinsamt och ingen annan skrattade.

Och det är bara för att jag är jag, och för att jag skrattar åt de sorgligaste sakerna.

Jag borde bannlysas.

Ännu en dag har snart gått till spillo.
Och jag har bara suttit framför den där förbannade teveskärmen nästintill hela dagen. Om man bortser från min lunch med Sandra och min tur-och retur till affären idag också.
Kan hända att det blir fler, det är lätt hänt att jag slinker iväg till affären när rastlösheten tar över.

Har aldrig skadat med några extra promenader om dagen.

Har i alla fall varit folk här hela dagen, nu är det bara en kvar.
Snart tänkte vi gå ner och hämta Sandra vid jobbet.
Eller, ja. Hannes hade tänkt gå ner och hämta henne. Jag tänkte stanna hemma och låta honom ta mitt brev och lägga på det nere i centrum. För jag orkar inte gå ner dit.

Ja, jag är lat.

Eller så beror det helt enkelt bara på att jag är expert på att inte göra saker själv.

Nu har jag gjort allt jag ska för ikväll och egentligen lite till. Dags att sova, tror jag.

Jag vaknade runt elva-tiden imorse i tron om att klockan var nio.
När jag insåg hur mycket klockan egentligen var fick jag bråttom in i duschen, med tanke på att jag skulle luncha med Sandra en och en halv timme senare, och det tar ungefär fyrtio minuter för mig att komma ner till centrum.

Ja, jag är en stressad person.

Vi bestämde oss för att käka på Freja, nu när vädret ändå var helt super och värmen verkligen dödade en.
Såna tillfällen måste man ta vara på, i vinter kommer man sakna alla svettiga stunder i solen som man högt och tydligt klagade på, trots att man innerst inne älskade dem.

Inte förrän sen eftermiddag bestämde jag mig för att gå ut på baksidan och ta vara på solen. (det var ungefär då som jag även insåg att det inte skulle börja regna idag)
Dagen har alltså i stort sett varit förbannat slapp. Om man bortser från mina två tur-och returer till affären och min tur-och retur till samhället.


Jag har lyckats fixa lite på mitt rum, fast inget märkvärdigt, inget att skryta med. Ljusslingan har jag hängt upp runt sängen och tavlorna som redan har krokar har jag hängt upp där det redan satt spikar. Gardinerna har jag lyckats haft ner också, och ytterligare två lådor har kommit ut till förrådet.

Tanken på att det kanske kan bli riktigt fint här känns mer och mer trovärdig. Men det krävs mycket för att jag ska gilla mitt eget rum. Det är mycket lättare att älska alla andras, för deras är alltid så mysiga.
Även om mitt rum är en exakt kopia av ditt rum så är ditt rum ändå mycket finare, ändå mycket bättre.


Sån är jag - nöjd med mig själv men aldrig med mina saker.
Då är alltid alla andras alltid mycket finare, mycket bättre.

Okej, det där var en lögn.

Jag och Swarly gick staden runt, precis som alla andra kvällar. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.
Jobbigt, men precis som det ska vara.

Kom hem för ungefär en halvitmme sen och fick smaka Virginias och Jakobs pannkakor.
Nattmat är ju bara negativt om man är stor.

Jag bestämde mig för att det inte var någon fara om jag tog de sista pannkakorna, men bestämde mig i samma stund att hårdträning står på schemat i höst. Jag ska vara i toppform, oh yes.

Kusinerna biff är ju inte av ingen anledning, eller hur.