Jonathan har åkt till London med sin pappa, Hanna jobbar och jag är ensam hemma, sjuk. Lyssnar på The Girl - City and Colour. Mitt huvud dunkar och jag tycker väldigt synd om mig själv.
Ikväll kanske Karl kommer över och kollar "En kärlekshistoria" med mig. Han var förbi imorse och lämnade en massa filmer till mig; Eddie Izzard, Little Britian två säsonger, Monty Python, m.fl.
En bra sak är att jag inte tröstätit så mycket idag i alla fall. Bara lite av glassen som Hanna köpte till mig, med förklaringen att "sjuklingar brukar vilja ha glass." Good thinking.
Har nyligen kommit hem. Kall och ensam, lagom full och väldigt lycklig stod jag utanför min port när jag insåg att jag lämnat portnyckeln på bordet i hallen. Fick ett sting av dåligt samvete när jag ringde och väckte Hanna så att hon kunde släppa in mig. Nu ligger jag här i min säng. Har brutit min diet idag och äter lite naturgodis. Swedish House Mafia var... extremt bra. Otroliga. Amazing. Inga ord är tillräckliga. Eufori. Fullkomlig lycka. Ont i fötterna. Ont i armarna. Håll. Lycklig. Lyckliga. Jag var och såg SHM-One Last Tour och nu kan jag dö lycklig. 22/11-2012. A moment of love; a dream, a laugh, a kiss, a cry, our rights, our wrongs.
Nu såhär efter fyra timmars tågresa befinner jag mig 6 km från norska gränsen och kom just på en sak.Jag fick för mig att lyssna på Bullet For My Valentine, har inte lyssnat på dem sen jag gick i högstadiet och jag minns den absolut sista gången jag lyssnade på dem. Nu när de spelas igen så inser jag en sak.Jag kan inte släppa saker. Speciellt jobba saker. Hur ont det än gör så väljer jag ofta att åteeuppleva dem, via gamla låtar exempelvis. Det är som terapi för mig, för medan låten spelas kastas jag tillbaks i tiden, till vad som var då, till smärtan, sorgen, ångesten. Samtidigt sitter jag kvar här, i mitt verkliga liv, det som är på riktigt och är så lycklig över vad jag har och vem jag har blivit. Och när det blir för jobbigt kan jag bara stänga av, eller byta låt och minnas något lyckligt. För jag kan med säkerhet säga att jag har minnen till 95% av alla låtar jag lyssnar/lyssnat på.
Jag har inte ens en sekund över till att slappna av och vara själv. När jag inte är med någon fysiskt så sitter jag i samtal - ett eller flera - på vägen till någon. Imorgonbitti åker jag till Norge där resten av gänget redan väntar. Vi lever rövare och glädjer oss hela helgen och sen är det måndag igen. Nästa helg kommer pappa upp och hälsar på mig, vi ska gå på bio och äta middag och göra massa annat som far och dotter gör när de har lite kvalitetstid ihop. Veckan därefter är det redan 22 november och det är dags för oss att gå på Swedish House Mafia. Jag minns när vi bokade det, hur glada vi var, hur mycket vi kämpade för att få biljetter. Hur jag inte kunde boka dagen efter för jag var ute med Jonathan för första gången den kvällen. Vi åt middag och jag tappade min mobil i taxin hem. Men vi fick biljetter, och det var så länge sen. Och snart är det jul och innan det ska jag hinna åka över till Gotland och träffa min familj. Jag är stressad men man sätter ju sina egna begränsningar. Jag gör endast så mycket - och lite - jag själv vill göra. Nu ska jag hoppa i jobbkläderna och dansa mig igenom denna fina torsdag!
Lyssnar på Kent och höstdeppar. Har inte gjort det på ett eller två år, innan dess gjorde jag alltid det. I år gör jag det. Jag vet inte varför, det bara blir som ett stadie jag sjunker in i när det blir mörkare ute. Grått, regnigt, trist. Till och med människorna blir mörkare. Nu ska jag ge Kent all min uppmärksamhet innan jag börjar jobba om tjugo minuter. Live long and prosper
