Att jag alltid måste bli så blödig, så fort jag hör en sorglig låt.

Brevet kom idag i alla fall. Det där brevet som jag väntat på i snart två veckor.
Jag trodde att jag var en glömd del av hans liv.
Först var jag glad. Självklart är jag fortfarande glad, men nu kommer alla förbannade känslor som jag lyckats undanhålla från mig själv i nästan två veckor. Nu kom det här och jag bara känner hur mycket jag saknat honom.
Kalla mig patetisk om du vill, jag antar att jag är det isåfall. För det här är vad jag känner, och jag är bara människa.
Ja, jag saknar honom. En vecka och allting blev uppochner. Allting blev bra och allting gick åt helvete.
Ja, jag vill. Jag vill att det här ska funka, jag vill träffa honom igen.

Eller så är det bara för att det är natt och jag sitter ensam på mitt rum, lyssnar på samma, sorgliga låt om och om igen.
Jag borde sova nu, innan tankarna stiger mig åt huvudet.

Jag ska bara läsa brevet en gång till. Kolla på handstilen en gång till.
Jag ska bara lyssna på låten en gång till. En gång till.