Min plan för dagen är att stanna inomhus i pyjamas hela dagen, (med undantag då jag går till restaurangen och äter brunch) prata ordentligt med min kusin (det känns som att det var ett tag sen, trots att det nog bara var förra veckan, men saker händer ju hela tiden, som man säger) och beta av ännu fler avsnitt av GG.

För första gången på fyra dagar tror jag, är jag helt och hållet utvilad, utvilad som få och utvilad till max.
Men det är bra att himlen är grå idag och att det ska åska, då kan jag göra ingenting utan att mitt samvete tar stryk.

För övrigt känner jag att jag borde ha all cred i världen, för jag tar min flytt se-se-seriöst och tänker sätta in 2300:- på mitt sparkonto idag. Jag vill flytta, jag vill att det här ska funka.
Jag vill dock inte att det ska förändra något mellan oss. Jag ser jä-jä-jätteframemot att få bo hos er, men bara till en början som vi har sagt, det vet ju jag med. Därför, varje gång du säger att du hittat en etta/rum till mig och att jag ska
ringa på den med en gång så hugger det alltid till i hjärtat, för då känns det helt plötsligt som att du fått kalla fötter och inte längre vill ha mig däruppe. Jag vet ändå(jag hoppas i alla fall att jag vet) att så inte är fallet.
Men när jag kämpar och längtar och ser framemot att få komma härifrån så känns det som att det bara blir fel fel fel när du säger så där. Även fast jag vet att det inte är så.

Ja, jag är svår att ha och göra med. Och jag säger det igen; jag beundrar er som verkligen orkar med mig, för jag skulle inte vilja ha med mig och göra om jag var kompis till mig.