Godkväll.
Efter en snabb träff med Rehn, Hedvig och Clarissa uppe på St: Lars ruin så stack jag och Virginia på en promenad genom stan för att kolla på alla överdrivet fulla stockholmare som kommer hit vecka 29 och tror att de äger ön.
Vilket de kanske gör också.

---

Allting, nästan hela min värld, min uppfattning om hur det låg till, allting vändes uppochner på ungefär exakt fem sekunder tidigare idag.

Jag pratade med Sandra, om helgen som varit. Så som vi alltid gör, vi lever livet - sen pratar vi och ältar, pratar och ältar.
Men det hon sa, visst var det exakt det jag ville höra? Är det inte vad jag gått runt och hoppats på i x antal månader? Är det inte vad jag alltig har tänkt på när jag varit i Nynäs; att tänk om, tänk om det faktiskt skulle vara så bra?
Varför känns det bara så konstigt och fel nu helt plötsligt när jag fick det bekräftat? 
Har saker och ting förändrats så mycket? Har tiden flugit förbi så fort att jag inte ens hunnit med mina känslor?
Det sista jag minns är att jag gick runt och hoppades på det här, jag drömde säkerligen om det också. Kanske inte på natten, men jag lovar att jag missade många intressanta saker och samtal bara för att jag satt och drömde om det här.
Nu, nu när drömmen blivit verklighet, borde jag inte vara glad då?
Varför har jag den här gnagande känslan inom mig då? Vad är det som har slagit fel?
Är det jag som blivit någon annan, eller har jag bara fått ett samvete?
Jag gillar det inte. Eller, gör jag det?

Det återstår att se. Men nu ska jag sova, för jag tänker alldeles för mycket, och när jag tänker för mycket går alting åt pipsvängen.
Dessutom ska jag till tandläkaren kl 9 imorgon bitti och göra avtryck för min framtida bettskena. Ja, jag gnisslar tänder. Och ja, det gör förbannat ont.