Jag minns sist jag den här vägen hem från skolan.
Då var allt så annorlunda, så underbart.
Då gick jag hem från skolan medan solen bländade mig och värmde mig medan Lars Winnerbäck spelades i mina hörlurar.

Då gick jag alltid hem och bytte om till shorts och linne eftersom jeans vart för varmt, innan jag gick ner till ditt jobb och tillbringade resten av dagen där.
Jag var rastlös på kvällarna, kvällarna då det fortfarande var ljust ute. Jag ville ut, ut och träffa folk, ut och göra saker.
Då var allt så nytt och så spännande, så inte-min-värld, så stort.
Äntligen bodde jag på fastlandet. Äntligen var jag en av alla andra.

Det är underbart nu med, fast på ett annat sätt.
Nu när jag går den här vägen från skolan är det mörkt ute.
Nu är det inte längre solen som bländar eller värmer mig. Nu agerar gatlyktorna substitut för solen, likaså min röda vinterjacka. Nu är det inte längre Lars Winnerbäck som sjunger för mig, nu är det alla möjliga, alla som jag tycker passar situationen.
Nu går jag inte längre min favoritpromenad ner till ditt jobb efter skolan, nu söker jag mig istället till värmen inomhus och försöker dölja min rastlöshet i berget av skolböcker.
Nu är allting inte längre lika nytt och spännande, nu är det här min vardag, min värld.
Nu är jag i Sverige, precis som alla andra.

Ändå har det bara gått fyra månader.
Men fyra månader blir lätt ett halvår, och snart har hela livet passerat mig.

Och det värsta är att jag inte gör någonting åt det.