Jag kommer inte fram till något vettigt svar. Om elva dagar är det ett år sedan jag flyttade från dig. Ett år sen jag flyttade från alla, från livet som vi kände det. Jag kanske bara måste avreagera mig, skriva av mig, få ur mig mina tankar. Kanske är det musiken som påverkar mitt sinne, kanske är det musiken som skriver, inte jag.

Jag kanske förstår vad du menar nu, att beroendeställningen flyttas över till den andre när den ena av oss har en annan i vårat liv som tar upp den största delen, de mesta tankarna och energin. Bleknar vi sakta bort, eller blundar vi bara? Vägrar vi se vad som egentligen har hänt, vill vi bara att allt ska vara som förut? 

"När mitt sinne rinner över, när mitt hjärta bara slår och slår

är det dig jag mest behöver, älska mig som mest då"