Jag hatar att du haft ett liv innan mig. Jag hatar att du har upplevt saker som jag inte har en aning om. Jag hatar att du har träffat och tyckt om människor som jag inte ens sett på bild, knappt hört deras namn.

Samtidigt har ju jag också haft ett annat liv, ett liv innan dig. Jag har träffat folk du aldrig någonsin kommer träffa, jag har upplevt saker som du inte har en aning om. Jag har träffat och tyckt om människor som för dig bara är ett namn.

Nu är det du och jag. I åtta månader har det varit så. Eller ja, vi kan ju faktiskt se det som tio om vi vill. Jag trivs så bra i din närhet, jag är lyckligast i världen när du håller om mig, när du pussar mig och jag ryser fortfarande när du säger att jag är din. Bara tanken på dig får mig att le och bli alldeles varm inombords.

Jag tänkte faktiskt aldrig skriva ett sånt här inlägg, det är inte riktigt min grej. Jag har aldrig känt att det varit en bra idé, inte ens en idé över huvud taget, men nu blev det så. Iband är man för lycklig för att bara hålla det inom sig.