Jag trodde aldrig att det här kunde hända. Inte oss. Men som sagt, du lyckades lura mig. Allt det här får mig att börja fundera på om vi verkligen har haft det så bra som jag vill minnas. Allt det roliga, knäppa, totalt galna och det allra bästa som bara du och jag kan förstå - var det på riktigt? Kom vi så bra överens för att vadå, vi inbillade oss? Anpassade oss efter varandra? Trodde vi att vi var oss själva med varandra, när det egentligen var tvärtom?

Nej, såklart det inte var. Vi var perfekta för varandra. Vi hade kul, vad vi än gjorde. Vi förstod varandra fullständigt. Vi visste exakt vad den andra tyckte om något eller någon, vi visste exakt var vi hade varandra. Jag vet helt ärligt inte vad det var som ändrade din inställning. En snäll gammal man, en farfar, som du haft kontakt med hela ditt liv, litar fullkomligt på och som aldrig givit dig någonting annat än kärlek, sådan kärlek som en farfar bör ge sitt barnbarn? Eller var det kommunikationshinder som var svåra att ta sig förbi? Det kanske helt plötsligt blev väldigt svårt att prata med mig? Men vad vet jag, du kanske fick tunghäfta. Fast å andra sidan, jag tror jag känner dig vid det här laget. Och tack för att du visade mig, nu vet jag äntligen vem du egentligen är och vad du faktiskt går för.

Du passar bra in i den här släkten. Det kanske jag också gör, det säger jag ingenting om. Nu ska jag vara lat av mig och skylla på det enda som inte kan försvaras; vi har det i generna. Vi kommer aldrig komma ifrån vad vi egentligen är. Det enda vi kan göra är försöka vara bättre än så, och hoppas på att vi hittar någon som klarar av oss, och som vi kan behandla bra. Jag vet hur svårt det är.

Som jag sa, vi har det i blodet.