Tyvärr, så vet ju alla att ingen studentskiva utan själva studenten. Och vilken ångest jag har. Jag vill inte sluta gymnasiet, tiden har gått alldeles för fort. Eller jo, jag vill sluta. Nej, jag vill inte. Jag vill stanna, spola tillbaka tiden, uppleva allting igen; allt det roliga, allt det jobbiga, (förutom fysiken då förstås), allt där emellan. Tre år. Har det verkligen gått tre år? Har jag spenderat TRE år med de här människorna, och nu är det bara tack och hejdå kvar? Efter tre år? Jag kan inte släppa taget, jag är alldeles för sentimental för mitt eget bästa.

Om en vecka är allting över, life as we know it avslutas med lite vagnåk, hög musik och fylla. Pussar och kramar och nerspillda kläder. Studentmössor med massa klyschiga "du gjorde min gymnasietid till den bästa, vi måste ses i sommar!" nedkladdat lite hastigt inuti. Men sen då? Jag fasar inför den 1 juni, jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte här. Låt mig få vara kvar, bara lite till, bara så länge jag vill.