"Du är en riktigt stark löpare", "That's why I love working with athletes!", "Jag hoppades på att slå 13 minuter, och du slog 12 - nästan 11 - grymt bra jobbat, Nathalie, riktigt bra!" "Det tar de flesta 3-4 gånger att komma till dit du är nu efter bara en gång, det ser riktigt bra ut." (om en ny övning jag fick lära mig idag)

Detta är bara en del av vad Calvin berömde mig med efter dagens pass. Det känns så sjukt bra att jobba med honom, han är det bästa av två världar; han pushar en till MAX och får en att bara vilja fortsätta, fortsätta dö en utdragen, jobbigt och tröttsam död, han är en sån där som man inte vill göra besviken. Man vill bara fortsätta imponera på honom, göra honom stolt. När man sen är helt slutkörd, när han verkligen tagit en ångvält och kört över en hundra gånger om, så berömmer han en så man tror att man kommit till himlen, och allt det jobbiga var HELT KLART värt det. Det blir liksom lite som en hat-kärlek. Jag är så nära att ge upp ibland, men han får mig ändå att vilja tänja på gränserna för vad jag egentligen orkar. 
Det är tråkigt att nästa gång är min sista timme. Jag vill fortsätta! Tanken far igenom mitt huvud, om och om igen - ska jag köpa 6 timmar till, kanske nästa lön? Sen kommer jag på att jag då isåfall nästan lagt 7000:- på personlig tränare. Och det är faktiskt för mycket pengar. 

När E-type var inne och handlade idag så sa till mig och Tommy; bli aldrig känd. (Efter att han tröttsamt lagt på telefonen, antagligen någon kvällstidning som fått nys om ett rykte som troligtvis inte var sant).
Men jag vet inte riktigt, det kanske inte skulle vara så pjåkigt ändå. Då skulle liksom inte pengar vara något problem, och jag skulle kunna fortsätta träna med Calvin så länge jag vill. (För att nu låta så ytlig och jag-bryr-mig-inte-om-världsproblemensomsvältfattigdomkrigmm-som möjligt)(vilket jag absolut nu inte gör! (inte-bryr mig, alltså)). 

För att återgå till ämnet. Dagens pass gick suveränt och ingen är gladare än jag efter mina PT-pass. 
Nu är det dock dags för mig att förbereda mig för sängen. Kanske försöker somna till Filip och Fredriks "Får vi följa med?"