En del av ett sms jag fick ikväll. 2 förvirrade, planlösa ungdomar i Stockholm. Och plötsligt kom jag till insikt.

Jag har länge gått runt och velat, inte riktigt vetat vad jag vill göra. Jag har tidvis fått panik över att tiden springer iväg och jag tillåter den att göra det. Mardömmar om att jag slutar mina dagar som en miserabel människa, olycklig över de val (alternativt icke-val) som jag gjorde i mitt liv. Att jag kommer blicka tillbaka och med facit i hand se alla dörrar som öppnades för att sedan bara stängas igen. Jag har varit rädd för livet, för det okända.
Men plötsligt så inser jag. Jag är bara 20. Jag är inte vuxen än. Jag har alla möjligheter att göra precis det jag vill. Jag formar mitt eget liv, det blir vad jag gör det till och ingen kommer tacka mig för att jag gjorde något för någon annans skull. Jag bor i Stockholm, jag har tagit mig hit utan några som helst förutsättningar. Jag är lycklig. Är jag inte lycklig så måste jag ändra på någonting. Och när man väl kommer fram till var skon klämmer så kan man göra något åt det. Idag var en sån dag. Idag insåg jag att jag vill förändra mitt liv. Och, även om det inte händer något på en gång så är det inte hela världen. Jag är fortfarande bara 20. Jag har fortfarande alla möjligheter i världen. Mina enda hinder är de jag väljer att sätta upp.