Jag börjar få lite struktur på mitt liv nu, och det känns bra.

Ändå går saker fel. Som det här tillexempel. Det här som jag inte nämner med ord. Men det är idiotiskt i vilket fall som helst, och jag tror att jag ska strunta i det helt och hållet, på fullaste allvar.

Ni, inte jag.

Så lyder det.

Hemmamatch, Nynäs-Lidingö Vikings. Resultat: 2-2.
Att släppa in två mål på åtta minuter, det är illa. Riktigt jävla illa.


För att jag flyttar i helgen och har inte ens börjat packa än och jag hatar skolan för att den sliter på mitt samvete och mitt tålamod och mina linser krånglar och proven avlöser varandra (och här kommer vi tillbaka till mitt hat mot skolan) och snön är kall och börjar bli blöt och smutsig och november är snart slut och vips är det ett nytt år och vips har jag bott här i Nynäshamn i ett halvår och vips så är Gotland ännu lite längre bort eller närmare beroende på hur man ser det.

Jag tror jag ska göra en bok. Världens längsta mening - på X antal sidor ska den heta. Den ska bli poppis bland alla och jag ska bli rik på grund av mig och min världens längsta mening och behöver därmed inte gifta mig rik med någon idiot.

Jag vet inte hur det kommer sig, men av någon anledning hatar jag inte det där vita blöta, kristalliknande som far omkring hur som helst i luften lika mycket längre.

Imorse tog jag och Sandra en promenad ner till hennes jobb medan snön yrde omkring oss och våra vinterjackor, och efter att vi kom hem från jobbet runt halvtre tiden så har jag nästan faktiskt bara pluggat.
Fast däremellan har vi dock tagit två promenader till, jag och Sandra.

Narkomaner.

Middagen blev risgrynsgröt och mackor i vardagsrummet, och när klockan närmade sig kvart över nio bestämde jag mig för att ta ett långt, varmt bad.
Jag som aldrig annars badar.
Hädanefter ska jag i alla fall fortsätta med det. Om jag hinner, dvs. Mitt schema är ju fullspäckat dygnet runt.
Har knappt tid att sova längre.

Jag minns sist jag den här vägen hem från skolan.
Då var allt så annorlunda, så underbart.
Då gick jag hem från skolan medan solen bländade mig och värmde mig medan Lars Winnerbäck spelades i mina hörlurar.

Då gick jag alltid hem och bytte om till shorts och linne eftersom jeans vart för varmt, innan jag gick ner till ditt jobb och tillbringade resten av dagen där.
Jag var rastlös på kvällarna, kvällarna då det fortfarande var ljust ute. Jag ville ut, ut och träffa folk, ut och göra saker.
Då var allt så nytt och så spännande, så inte-min-värld, så stort.
Äntligen bodde jag på fastlandet. Äntligen var jag en av alla andra.

Det är underbart nu med, fast på ett annat sätt.
Nu när jag går den här vägen från skolan är det mörkt ute.
Nu är det inte längre solen som bländar eller värmer mig. Nu agerar gatlyktorna substitut för solen, likaså min röda vinterjacka. Nu är det inte längre Lars Winnerbäck som sjunger för mig, nu är det alla möjliga, alla som jag tycker passar situationen.
Nu går jag inte längre min favoritpromenad ner till ditt jobb efter skolan, nu söker jag mig istället till värmen inomhus och försöker dölja min rastlöshet i berget av skolböcker.
Nu är allting inte längre lika nytt och spännande, nu är det här min vardag, min värld.
Nu är jag i Sverige, precis som alla andra.

Ändå har det bara gått fyra månader.
Men fyra månader blir lätt ett halvår, och snart har hela livet passerat mig.

Och det värsta är att jag inte gör någonting åt det.

Jag är ovan med det här.
Jag är ovan med att huvudstaden ligger en timme bort istället för fyra.
Jag är ovan med att kunna åka var jag vill hur jag vill, nästan när jag vill.
Jag är ovan med att träffa så många konstiga människor på en dag, på Gotland var de flesta helt normala. Precis som vi gotlänningar är.

Jag är fortfarande ny på det här, så för mig är det askoolt.
För mig har det aldrig varit normalt att vara inne i stan i tjugo minuter.
När jag varit inne i stan förut har jag rusat runt där på gatorna för att hinna med allt i storstan som man måste hinna på en dag, innan båten går tillbaka igen.

Nu är det bara tågen jag behöver anpassa mig efter.

De går två gånger i timmen, så jag är inte så körd där i alla fall.

Jag hatar hösten.
Eller, jag har alltid hatat hösten. Nu känns det på något sätt annorlunda.
Någonting är annorlunda, någonting finns där som aldrig funnits tidigare.

Det är höst och jag är inte deprimerad. Jag får inte längre panik och önskar att sommaren snart ska vara här, jag ser inte längre bara det dåliga i allting, så som jag gjorde förut.

Av någon anledning ser jag framemot kvällarna då man kan höra regnet smattra mot fönsterrutorna, då man kan sjunka ner i soffan, begraven av kuddar och täcken framför en 50" skärm med en kopp varm choklad i händerna.

Jag tillåter mig själv att skratta, trots att allting inte är som det ska.
Jag tillåter mig själv att leva lite, inte åt andra utan för mig själv för en gångs skull.
Jag försöker ta vara på tiden, nu när jag insett att livet inte leker föralltid.

För livet leker inte föralltid, det tar slut och glädjen också.
Människor försvinner, människor jag aldrig vill förlora.

Det har redan satt igång, trots att jag bara är sexton.

Personen jag aldrig nånsin vill förlora glider ur min hand.
Du har hittat någon annan nu, någon annan som tagit min plats.
Jag flydde och han kom.
Det var inte meningen att fly från dig, det var aldrig dig jag flydde från heller.
Jag flydde från min bakgrund, men någonstans på vägen tappade vi greppet om varandra. Det där stenhårda greppet som hållt oss kvar i fem år. Ska vi bara låta det lossna nu, ska vi bara ge upp?
Är det meningen att det inte längre ska vara något vi, ska det numera bara vara du och jag?

Jag tvivlar på det.
Jag vill tvivla på det, men du gör det svårt.

Du gör det svårt för mig att inte tvivla på vår vänskap när du ger upp hela tiden.

Erkänn att det ger en hel del vuxenpoäng att ha handlat inredning på IKEA för nära tusenlappen.

Det är precis vad jag gjort idag.
Bränt tusenlappen på IKEA.

Och fan vad bra det känns, du ska bara veta.


Jag älskar det, ve-ve-verkligen.
Shoppade lite i helgen också, kalas ju.

Och så lite från Gotlandshelgen

Vad händer med mig?
Kommer jag alltid fatta fel beslut, kommer jag fortsätta förstöra det enda bra jag har i mitt liv?
Det är du, det tror jag du vet innerst inne.
Eller var det du?
För mig är det fortfarande du, alltid du. Det sa jag ju, jag lovade dig.
Du kommer alltid betyda mest för mig, oavsett vad.
I vått och torrt.

Men vi blev äldre.
Jag blev olycklig.
Du blev kär.

Jag flyttade.
Du fortsatte att vara kär.

Någonstans där brast något.
Eller gjorde det verkligen det?

Kanske var det bara för dig det brast, för att du alltid ger upp så lätt.
För att du alltid ger upp.

Nej, vi är positiva.
Jag är positiv.


Jag skiter i allt nu, allt som inte har med mig att göra.
Jag ska vara egoistisk och koncentrera mig på mitt hädanefter, jag tänker lyckas med det ingen av er verkade lyckas med.

Jag tänker ha ett bra liv.
Vare sig ni vill vara med eller inte.


Vare sig du vill vara med eller inte.

Det blev stan med pappa idag med, wioouowioiuo.
Ett par chinos (äntligen hittade jag mina efterlängtade chinos, äntligen ett par som passade), en tee och en luvtröja med Gustav på.
Garifeld alltså. Hur grym som helst, och jag är kär.

Runt halvfyra-tiden var jag bjuden på middag hemma hos Swarly. Alltig lika trevligt, nu när han dessutom bor nere i hamnen är det to-to-toppen.
Vi kollade på fjortonnollåtta och jag stannade kvar hos honom tills kl var ungefär halv sju.
Joel och Robin stod utanför och väntade. Vi körde först hem till mamma så jag kunde få säga hej men rätt så fort bar det av hem till Robins nya boende. Han har också flyttat nu.
Grattis brorsam, tjugoett år gammal och har äntligen tagit steget.

Jag är en stolt fem år yngre lillasyster.

Sedan bar det av till Martebo i hundrafyrtio blås, klockan var åtta och jag skulle vara hemma halv nio och alla tre var smått stressade. Men det gick bra, kom hem tjugo minuter försent men som man säger.
Fint folk kommer sent.

Och jag har högre klass än de flesta.
Så, godnatt. Jag ska med båten imorgon bitti men har fortfarande inte packat.
Fint folk kommer sent, javisst.

Säg det till Destination Gotland.