Hemma igen. Var på stan med mamma, fick ett lakan och svarta koppar iallafall.
Alltid något till den nya inredningen som jag planerar för fullt. Det kommer bli så bra, när det väl är klart.

Hann med att träffa Virginia en stund på eftermiddagen också, vi kollade på Hancock.
Precis som det var förut, allting kom tillbaka. Slog emot mig, slog ner mig.

Gick och la mig när klockan visade 06.14 imorse.

Friskt.

Vaknade kvart i elva, fyra och en halv timmes sömn, tummen upp. Ska nu på stan med mamma, hoppas på nya sängkläder. Men det är ju osäkert.



Nu har jag spri-spri-spring i mina ben, och solen skiner utanför fönstret.
Tchau.

Och vad är mitt problem. Klockan är 04:16.

Jag är vaken. Jag är pigg.
Eller övertrött är också en idé.
Magnus är vaken. Han är också pigg. Eller kanske övertrött, han med.

Men vad gör vi inte för att hålla oss vakna ytterligare lite längre.

Jo, vi pratar.

Godmorgon! Steg nyss upp, äntligen fick jag min efterlängtade (och välbehövda) sömn.
Frukost snart, sen blir det till att packa ihop alla julklappar och bege mig tillbaka hemåt igen.

På bättre humör än igår, hur bra som helst.

Jag skulle ju egentligen ha stannat här hos farmor  över natten men fick panik och åkte hem igen runt sjutiden.
Amanda hoppade på tåget i Ösmo som bestämt, och alla var glada. Vi gick hem och lämnade mina väskor med tunga saker och promenerade sen bort mot Kvantum för att handla lite frukost tills idag. När vi såg parkeringen kom vi på att det var juldagen och att dem inte alls hade öppet till kl 22 som vanligt. Shell nästa, och därefter filmkedjan.
Vi hyrde "The Shining" och gick inte så glada och varma hemåt. Kom hem runt elva-tiden.
Filmen var superbra, förutom att jag somnade ungefär hela tiden.
När filmen var slut var jag lyckligast i världen, eftersom jag hade varit vaken till kl fem på morgonen den dagen längtade jag efter att få sova en hel natt. Trodde jag. När jag äntligen blev lämnad ifred tänkte jag att klockan var runt två och att jag ändå kunde få sova rätt mycket ändå. När jag kollade på mobilen visade den 04:04.

Jag höll på att bli arg på någon, men jag var för trött.

Jaha, nu har jag äntligen fått mitt mobila bredband. Och en massa annat fint, bl a RAM-minne till datorn. Men bredbandet var viktigast. Nu kan jag oavbrutet göra precis vad jag vill här ute på nätet.

MIndre än en timmes sömn inatt, åh så kul. Nej.
Tog en timmes promenad i nättras dessutom, och jag har nog aldrig ångrat mer att jag slarvade bort mina vantar den där onsdagen.  Eller jo, idag när jag fick världens fulaste fingervantar i julklapp. Då ångrade jag det också en väldig massa.


Musik hela tiden, ja-ja-ja tack.

Kom just hem från en välbehövd promenad med Linnéa, och förutom att det var förbjudet kallt var det askalas.
Tänkte nu hoppa in i duschen, sedan fixa mig en kopp te och sätta mig och slå in julklappar, känner på mig att det inte kommer bli någon tid över till det imorgon. Eller så blir det. Men bäst att jag gör det ikväll, för säkerhets skull.

För övrigt har jag aldrig varit så taggad på julen som jag är i år. För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot den.
Och inte bara för julklapparna. Nej, jag tror nog det är för att jag äntligen tagit mig i själv i kragen och bestämt mig för att göra vad som är bra för mig, inte för alla andra.

Kalla mig egenkär, för ja, jag är kärast i stan.

Nu har jag internet igen, men vem vet hur länge det håller i sig. Bäst att passa på iallafall.

I nättras sov jag hos Sophie som sagt. Vaknade imorse av att mina ben frös något förfärligt. Jag väckte Sophie och påminde henne om att vi var tvugna att göra arbetet som ska vara inne imorgon (idag nu).

Eftersom alla mina papper låg hemma hos Sandra fick jag ta en söndagspromenade bort dit och tillbaka. och ända sen jag kom tillbaka till Sophie (vilket var runt tolvslaget) har vi bara jobbat med energiarbetet. Vilken tur att vi var så pigga på det, då slapp det ju ta sån tid.

För det var vi ju. Tog oss inte alls drygt sex timmar att sätta sista punkten.

Och inte förrän klockan var nio på kvällen ringde far min och påminde mig om att jag faktiskt hade powerpoint på min dator. Så roligt var det.

Så nu ligger jag här i sängen och försöker lite smått frustrerad få ihop en relativt snygg powerpoin tills imorgonbitti. Det kommer gå helt åt skogen (så ha inga höga förväntningar) och jag kommer vara helt död imorgon, och jag tänker sova det första jag gör när jag kommer hem från skolan.

Du anar inte hur mycket jag hatar skolan just nu. Eller, över huvud taget förresten.

Jag hatar skolan så mycket så jag tror jag flyttar fram i tiden.
18 år och har just gått klart Naturvetenskapliga linjen. Och jo just det, jag är lyckligast i världen också.

Vad gör man när det går åt helvete?
Vad gör man när ens vän sviker?
Vad gör man när den viktigaste i ens liv mår dåligt och man inte kan göra något åt det?
Vad gör man när det som brukade vara ens liv numera bara är ett minne blott? Ett minne som skaver och gör ont och äter upp mig varje dag.

Vad gör man när man faller och inser att man faktiskt har lämnat de enda som kan dra upp en igen?

Vad gör man när det går åt helvete?

Nu är det lika långt till dig som det är till stjärnorna.
Nu är det lika långt mellan oss som det varit i snart fyra månader. Och på något sätt känns det som att du har börjat acceptera det, som att du inte längre tycker att det är en så stor sak. Du hör av dig, visst, och vi kan prata i timmar om vi vill. Men vi har aldrig tid till det, och vi har aldrig ork eller lust. Det är så mycket annat som kommer i vägen
Vi delar inte samma liv längre, vi har inte något att prata med varandra som båda faktiskt vet vad det handlar om.
För dig blir det bara en massa namn på människor du förmodligen ändå aldrig lär träffa, och för mig blir det bara en massa tomt prat om det som numera bara är ditt liv, det som brukade vara vårat liv, mitt liv.

Du pratar om det som skulle varit min vardag, det som skulle vara centrum för mitt liv också. Men jag valde bort det.
Jag valde att flytta, att sakta men säkert radera alla minnen därifrån.

Självklart inte de bra minnena, nej, de minnena vill jag ha kvar. Men de andra, de dåliga minnena.
Det börjar rinna av mig lite nu, mer och mer för varje dag. Men ändå, tre steg fram och två steg tillbaka.
Tre steg fram och två steg tillbaka.