En mening.
En enda mening från dig fick mig att smälta, att på en gång rasera muren som omringat mig redan från början.
Jag vill bara släppa allt hårt och kallt nu, jag vill kunna vara mig själv.
Men nej, jag kommer ändå fortsätta vara dryg och jävlig mot dig.
För allting är ändå bara en illusion i slutändan.
Ikväll var jag barnvakt åt L-E.
Dessutom klippte jag mig vid midnatt. Eller, Sandra klippte mig.
Jag kan inte ens fläta mitt eget hår själv.
Imorgon åker jag till Gotland.
Jag åker till Gotland för att bo hos min pappa och för att träffa vilka jag nu känner för att träffa.
Men främst åker jag för att få vara med mamma.
Mamma som jag saknar så fruktansvärt mycket.
Mamma som jag saknar så det gör ont i mig, varje dag.
Mamma som alltid finns där och stöttar när hon kan, på sitt sätt.
Trots att jag sviker och flyttar.
Kanske att det är dags att sova nu.
Eller att plugga lite skulle inte sitta fel.
Inte i mina betyg i alla fall.
För en gångs skull är jag varken rastlös eller trött, så det vore perfekt för mig att plugga nu, om man bortser från att klockan är halvtre på morgonen.
Vad gör jag uppe nu? Jag borde sova.
Fast jag hade ju tänkt plugga.
Och kolla klart på PS. I love you.
Och bara för att jag har lov och inte har något att göra förrän imorgon eftermiddag tänker jag faktiskt göra båda.
Plugga först, PS I love you:a sen.
Godnatt allesammans.
Fast ni sover väl redan.
Trots att vi vann ikväll var jag inte lika lycklig som jag brukar vara efter en vinst.
Något var ivägen, något låg där och skavde innanför pannbenet, innanför revbenen.
Eller jag vet egentligen inte riktigt var det skavde, men skavde gjorde det.
Samvetet.
Så fort jag klev innanför dörren och slog mig ner i cafeterian så ångrade jag mig.
Varför hade jag inte stannat hemma för.
Varför envisades jag med att vara så förbannat avundsjuk.
Det är just så typiskt mig. Att göra tvärtemot vad jag egentligen vill, bara för att bevisa för utomstående att jag vet vad jag vill, och att jag klarar mig själv.
Jag hatar att vara sexton år.
Jag vill inte bli äldre heller, jag vill bara vara tre år.
Eller möjligtvis fyra.
Ja, fyra år. Det var en bra ålder.
Eller två.
Då grät man om något gjorde ont och skrattade om något var roligt.
Det fanns liksom aldrig något däremellan.
Klockan är inte ens halv tolv, och jag har redan hunnit vakna, träna, käkat frukost, duschat, pluggat och slagit in presenter.
Jag kan när jag vill.
Snart hade jag tänkt gå över till Sandra och Hannes, Sandra fyller ju hela 23 år.
Inte illa för en blondin.
Grattis kusinen!
Nu är det bara tre dagar kvar, sen är det försent att säga upp kontraktet.
Blev smått stressad imorse också när jag såg resväskan ligga halvpackad i vardagsrummet.
Antar att jag måste prata med honom rätt snart, innan han hinner sticka iväg till Jamaica eller något annat som ligger alldeles för långt bort.
Nu ska jag fortsätta plugga i ungefär fyrtio minuter.
Ha det, va.
Familjen framför allt, det svarade jag ju.
Det svarade alla när vi satt där i klassrummet.
Men i min verklighet, är det sant?
Väljer jag familjen framför allt, är familjen det som är viktigast för mig?
För jag menar, jag flyttade ju.
What am I suppose to do when the best part of me was always you?
Nu ska jag ta tag i mitt liv, nu ska jag skärpa mig.
Jag ska börja träna.
Här och nu, med en gång.
Kanske inte för resten av livet, kanske bara över lovet, nu när jag äntligen har tid.
Idag gäller det.
Jag börjar bli lite nervös nu, tänk om det blir som jag tänkt.
Vad har jag tänkt?
Tänk om det inte är som jag föreställt mig.
Tänk om det är som jag föreställt mig.
Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra.
Blir det positivt så blir det ändå negativt, och blir det negativt så blir det både positivt och negativt.
Mer än så vågar jag inte säga nu.
Återkommer senare.
Önska mig lycka till.
Lovets första kväll är nästan över.
Först var det ishockey, 6-2 till oss.
För en gångs skull gick vi lyckliga från ishallen.
Tvillingarna kom dit i början av tredje perioden och såg resten av matchen med mig.
Vi skyndade oss sedan till Kvantum för att handla godis som vi skulle ha till filmen.
Som tur var slängde de inga kommentarer om mitt stökiga hem, men jag antar att de inte tyckte att det var varken speciellt fint eller hemtrevligt.
För det är det inte. Få ett rum med endast en säng hemtrevligt och jag ska fira med en flaska champagne.
Tanken var att jag skulle hoppa bums i säng nu när tvillingarna gått hem, men efter att jag fått av mig vardagskläderna och fått på mig täcket så ändrades den tanken.
Jag blev pigg och bestämde mig för att slösa bort ännu lite mer av mitt liv framför datorn. Kanske att jag fortsätter kolla klart på PS. I love you själv, men jag har en känsla av att jag kommer somna med datorn i knät.
Och det är inte så bra med tanke på att jag är nybliven vegeterian och tänker på miljön.
Alltså kan inte datorn stå igång hela natten.
Inte ens nu, inte ens en liten stund. Och lampan, den borde inte lysa. Onödigt mycket energi. Jag kan tända hundra värmeljus och njuta av höstens mörker och kyla istället. Fast från insidan då alltså.
Jag hatar svåra situationer.
Jag tror inte att jag kommer klara mig länge som vegeterian.
Har dock gått en hel dag utan att jag fått i mig något kött.
Och det är ju alltid något, eller hur.
Ja, ja, ja! Äntligen kom vårat efterlängtade höstlov.
Kunde nog inte komma lägligare.
Dock så fick vi såklart massa läxor över lovet.
Lika bra att sätta igång nu med en gång.
Det kommer ändå ta hela lovet att bli klar med alla.
You said something wrong, now I long for yesterday.
Följde med Linnéa hem efter att vi slutat. Den där NV-tiden, där jag försöker göra något vettigt men där det alltid slutar med att jag snackat bort nästan två timmar.
Vi bakade negerbollar och tog en långpromenad runt kvarteret.
Jag kom hem runt nio och tanken var då att jag skulle plugga.
Det hände aldrig.
Annat kom ivägen. Annat som jag just då prioriterade framför skolan.
Det är nu jag får sitta uppe hela natten och plugga bara för att jag är dum i huvudet och inte inser det tidigare.
Eller nej, jag inser det redan från första början.
Jag väljer bara att inte göra något åt det.
Jag borde ju sova nu, jag har inte lov.
Jag skulle ha haft lov nu, men jag har det inte.
Alltså borde jag sova.
Jag har i alla fall gjort både matten och engelskan ikväll, båda håller sin deadline.
Bara svenskan kvar nu, men den kanske jag kan lyckas skriva ihop imorgon på NV-tiden.
Om ingen distraherar mig, dvs.
Om jag har den självdiciplinen.
Och imorgon kommer jag dessutom se ut som en blå, enhornad ond varelse eftersom jag lyckades spela innebandy med huvudet idag och därmed skaffade mig en värkande bula som du-du-dunkar.
Jag kan inte ens höja på ögonbrynen utan att ångra hela idrottslektionen.
För en gångs skull ska jag försöka lägga mig i tid.
Så jag försöker väl säga godnatt här.
När jag äntligen kan ladda över all musik till min egen ipod så slarvar jag bort hörlurarna.
så ty-ty-typiskt mig.
Var barnvakt åt Lovisa idag eftersom Hannes skulle iväg och spela match mot Lidingö.
Sandra kom hem runt artontiden, och när Lovisa väl somnat kollade vi på Desperate Housewives och hade lite tjejkväll, vilket var väl behövligt.
Dock var vi båda väldigt trötta och jag hade nästan helt förlorat min röst, men det gjorde inget.
Allting var ändå bra, perfekt.
Precis som det brukade vara med oss.
Nu har han alltså åkt hem, och jag är ensam igen.
Jag måste plugga svenska, svenska och engelska.
Egentligen franska också, men jag har nästan liksom glömt böckerna i skolan.
Typ liksom glömt bort att jag ens hade franskaläxa.
Jag är en katastrof.
Vilket liv jag har. Gör något åt det, är du snäll.
Tjugo minuter kvar.
Eller egentligen en timme och tjugo minuter kvar.
Sen åker Swarly hem.
Jag vill inte.
Jag vill att du ska vara kvar.
I söndags gick jag hem till Sophie och pluggade så fort hon vaknat.
Klockan hann bli två innan jag kom dit.
Vi satt i tre timmar med en sida.
Vi fattade ingenting.
Vi var helt körda.
Vi åt middag och det hade nästan hunnit passera fem timmar sen jag kom dit.
Jag hade fortfarande panik, så jag bad Sandra hjälpa mig.
På två timmar hade vi gått igenom fyra kapitel.
Man börjar ju undra vad vi gjorde egentligen, Sophie.
Idag hade vi det förbannade tvåtimmars provet.
På sista lektionen fick jag reda på hur det gått för mig.
Jag hade klarat provet, men det var precis på gränsen.
Jag suger på huvudräkning, och det var just den delen som bidrog till mitt dåliga resultat.
Jag brukar inte nöja mig med ett G, men just det här provet är jag glad att jag ens klarade.
Jag var ju så jävla inställd på IG.
Jaha, då är det bara att börja i kvällsskola och acceptera att jag är dum i huvudet.
Ofta.
Dessutom åker Swarly hem ikväll med båten, så det bara suger.
Jag hatar hatar hatar skolan.
-Ska vi köpa lunch?
-Är du kul i huvudet eller?
Swarly vaknade precis, så nu ska vi iväg till Kvantum, vissa tycker ju inte att maten jag har hemma duger.
Jävla snobb.
Jävla gotlänning.
Men när vi ätit klart får han klara sig själv. Jag måste hem till Sophie.
Vi måste plugga.
Trots det kommer vi köra i matte.
Eller ja, jag kommer nog köra i matte.
Så typiskt mig.
Så otypiskt mig.
Godmorgon.
Swarly sover fortfarande, så jag passar på att ha lite kvalitetstid med min laptop under tiden.
Plugga borde jag också göra nu. Svenskan kan i alla fall bli klar, möjligtvis engelskan också.
Matten är jag körd på, så den väntar jag med till Swarly är vaken.
2-1.
Jaa, vi vann vi vann vi vann vi vann.
Jag är lyckligast i världen.
Dessutom är Swarly här nu, så jag dör ännu mer av lycka.
Vi ska kolla på film och somna framför skärmen.
Vi ska vakna klockan elva imorgon och bara ta vara på tiden.
Nu är det dags för mig att slänga internet i väggen.
Godnatt.
Äntligenäntligenäntligenäntligen.
Om lite mindre än en timme kommer Swarly med båten.
Om jag har längtat.
Om jag har saknat.
Om det kommer bli bra.
Om det kommer bli perfekt.
Jag ska ner och möta honom, sen ska vi vidare till ishallen och kolla när Nynäs möter Skräpnäck.
Kanske att det är dags att sova nu.
Men nej, engelskan är ju inte klar än.
Matteboken har knappt öppnats.
Det enda som är klart är svenskan. Renskriver imorgon på lektionen och sen är den ur världen. Feel free att kasta dig in i nästa läxa, Nathalie Marie Baker.
Tiden räcker liksom inte till längre.
Den räcker till musik och den räcker till datorn.
Den räcker till att baka kladdkaka och att måla naglarna.
Men den räcker aldrig till läxorna.
Förut räckte den inte heller till sömn, men det har ändrats.
Jag kör på en hälsosam livsstil.
Jag försöker lägga mig i klok tid nuförtiden.
Jag började med det nästa vecka. Eller veckan därefter.
Eller kanske om tre veckor, för veckan efter nästa vecka har jag mitt efterlängtade höstlov, och det tänker jag inte sova bort. Jag ska vara vaken hela tiden, jag ska dygna varenda dag, bara för att jag kan.
Bara för att jag inte har någon skola.
Bara för att livet är så jävla bra.
Bara för att.
Meningen var att jag skulle plugga.
Att vi skulle plugga.
Men Sophie fastnade i duschen och jag fastnade framför bloggen, med boken öppen bredvid mig.
Svenska, engelska, matte och musik i bakgrunden. Glass, musik, glass.
Och ännu mer plugg däremellan.
Hela kvällen. All night long.
Nu har jag hunnit med att både tvätta, städa lite inför imorgon när Swarly kommer hit och bloggat innan Sophie ens ringt mig.
Det här är nog rekord.
Som sagt, Swarly kommer med båten imorgon och stannar hos mig ända tills måndag.
Senast vi träffades på riktigt var några dagar innnan jag flyttade, och det var ju ett tag sen nu så det ska bli skönt att få umgås med han en hel helg.
Dessutom är det ishockey som gäller imorgonkväll, så det får han ta. Han valde att komma hit en fredag, och på fredagkvällarna lever jag i ishallen, punkt.
Take it, Swarly.
Idag vann jag och min grupp stadsvandringstävlingen. Ett varsitt USB, varsågoda.
Vi stod där och tackade och tog emot och jag riktigt kände hur lyckan var på max.
Vi maxade. Eller ja, jag var nog den enda som maxade. Jag var nog den enda som verkligen tyckte att det var något speciellt att vinna. Tävlingen alltså, inte ett USB-minne.
Vad har hänt med mig?
Eller, vad har hänt med min tid? Jag hinner ingenting längre känns det som. Det är bara skola plugga sova vakna.
Och duscha.
Sen är dagen slut. Och min ork också för den delen.
Igår pluggade jag med Sophie.
Vi plu-plu-pluggade i nio timmar.
När jag slutligen kom hem tänkte jag att jag lika gärna kunde säga hejdå till kemi-provet redan då.
Men provet gjordes idag i alla fall. Och det kändes som att det gick bra.
Eller helt okej.
Det duger säkert.
Var barnvakt en stund åt Lovisa efter skolan, och när klockan närmade sig sexsnåret åkte jag, Sandra och Gints iväg mot Orminge för att lämna av L-E hos Sandras syster, för att sedan fortsätta mot Värmdö och kolla när Nynäs fick stryk.
För det var precis vad dem fick.
6-2.
Idioter. NHC siugah.
Hör och häpna.
Vi tänker för mycket.
Lev bara, ta vara på tiden.
En dag i taget, ta var på livet.
Tänk inte, gör bara.
Snart är det över.
Du kan blunda nu.
Jag hatar den är sidan.
Jag hatar att blogga.
I alla fall när jag skrivit ett relativt långt inlägg och det bara försvinner istället för att publiceras.
Jag gillar det inte.
Så nu tog min ork slut.
På att skriva långt.
Jag var på Gotland.
Jag skaffade mig ett nytt beroende.
Jag såg VisbyRoma förlora mot Haninge i fredags. Jag var nog den enda som gick lycklig ut ur ishallen den kvällen.
Jag träffade Maya.
Jag träffade familjen.
Jag kom på varför jag flyttade därifrån.
Jag kom på varför jag borde varför jag borde varit kvar.
Jag kom på varför jag inte klarade något där.
Jag kom på varför jag trivs så perfekt här i Nynäshamn.
"Väljer jag att vara vuxen nu väljer jag att aldrig mer vara barn".
Det svider, det svider som fan inombords.
Egentligen är det dags för mig att packa nu, men jag kom ju precis hem.
Måste få andas lite först, ta in allt.
Det var ju som sagt fotbollsturnering idag. Jag och Sophie dömde matchen istället för att vara med och spela.
Det måste ha varit den slappaste dagen på hela året.
Varför gick jag ens upp imorse?
Ikväll åker jag och kommer inte hem förrän på söndag igen.
Jag hade gärna stannat hemma i helgen, bara tagit det lugnt. Bara gått på matchen imorgonkväll och bara varit.
Bara varit här i Nynäs.
Dessutom kunde jag ha försökt fixat till mitt rum lite. Bara en stor säng är inte mycket att komma med.
Men blir det som jag tänkt mig så är det här helt oviktigt.
Helt o-o-oviktigt.
Fördjupningsvecka.
Jag riktigt känner hur seriöst det här är. Speciellt när fotbollsturnerning är en lektion.
Speciellt när det är meningen att vi ska gå till halv fyra idag, men lärarna letar upp en och säger åt en att gå hem.
Jag riktigt känner hur seriöst det här är.
Och jag missar matchen imorgon.
Jag missar hela helgen.
Men blir det som jag tänkt mig det så vinner jag ännu mer än jag förlorar.
För det skulle vara värt allt.
En liten runda, fram och tillbaka.
Lätt att jag missar en match för det.
Jag är inte på humör.
Kanske att det beror på att jag åker idag.
Jag ska skärpa mig.
Jag borde klara det här bättre.
Stockholm idag.
Stadsvandring.
Vi hittade en lösning på den jobbigaste uppgiften.
Vi hittade den i Gamla Stan.
Vi hittade Andreas Johnson.
Vi kramade Andreas Johnson.
När ingenting går som jag vill.
När allting går som jag inte vill.
När jag maxar till tusen, maxar till max och inget ändå blir som jag tänkt mig.
När jag vägrar inse fakta, när jag hatar verkligheten.
När jag hatar dig och hur förvirrad du gör mig.
Så, har nu tvättat min allra första egna tvätt.
Det var precis som det varit att tvätta alla andra gånger.
Förutom att nu var det bara mina egna kläder, nu var det endast för min skull jag tvättade.
Stor grej att haka upp mig på förresten.
Hemma igen, söndag igen.
Träden välter nästan och vinden viner utanför fönstret, men det är ju så det ska vara.
Det är ju höst nu, eller hur.
Det är ju det här jag har längtat till - att bara få sitta inomhus utan skuldkänslor, att få ligga under tiotals täcken och filtar med hundratals kuddar och bara sätta igång en film och njuta av livet.
Att inte behöva gå ut, att inte behöva någonting. Att bara få vara, utan några plikter.
För nu när jag bor ensam behöver jag inte göra någonting, om jag inte vill.
Ingen som tjatar, ingen som ställer till med oreda i mitt huvud.
Bara jag och mina Nathalie.
Och någon till, om vi vill ha sällskap.
Gårdagen vart i alla fall bra, jag hittade en tvättid tills idag istället, så jag slapp slösa bort hela lördagen.
Matchen för tjejerna gick som vanligt.
0-16, eller var det 0-15?
Jag minns inte.
Killarna vann i alla fall sin match, men vet inte med hur mycket för poängtavlan la av framemot slutet.
Fick sällskap hela vägen hem, ända fram till dörren.
Sånt gillar vi.
Runt sex-halvsju tiden tog jag åttio kronor ur min blå spargris (som jag egentligen inte har råd med) och gick över till Sandras.
Hannes jobbade natt, så hon och Vickan tänkte ha filmkväll och bjöd över mig.
När jag såg vad de handlat insåg jag att de räknade inte med att bara jag skulle komma.
De verkade räkna med hela Nynäs hockeylag.
Vi kollade på "The hitcher" och "Superhero Movie".
"The hitcher" har jag redan sett två gånger (eller fler) och "Superhero Movie" sög.
Runt elva-tiden kom Janis över och gick inte hem förrän runt halv två.
Jag och Vickan satt ensamma kvar uppe och såg på någon riktigt dålig B-skräckis på trean, då Sandra redan gått och lagt sig med L-E som just inatt verkade ha svårt att sova.
Ingen av oss förstod någonting, men vägrade stänga av teven förrän filmen var slut.
Klockan var halv tre när jag tänkte pallra mig hemåt. Men jag kom inte längre än till soffan där jag däckade.
Vaknade runt elva idag och kom just precis innanför dörren.
Tänkte faktiskt ta tag i lite saker nu, greja lite.Och plugga. Göra klart svenskan i tid för en gångs skull.
Lämna in den när den ska vara inne och inte en vecka senare.
Klockan tre måste jag tvätta också.
Vad roligt jag ska ha det idag.
Godmorgon! Har precis vaknat, ligger fortfarande och drar mig i sängen.
Vaknade 07:52 imorse och kom på att jag hade möjlighet att tvätta då, men jag var helt död och somnade om igen
Så idag gäller det att försöka hitta en tvätttid, köpa tvättmedel och tvätta.
Sen är det ju Linnéas match också, den ska också kollas på.
Förhoppningsvis kan jag ta en tvättid efter det, men då försvinner ju hela lördagkvällen också.
Godafton.
Äntligen. Äntligen är jag hemma, uppkrupen i min säng och nördar framför datorn och verkligen uppskattar värmen här inne till max.
Det är maxat, hela skiten.
Var på hockeyn förut som sagt. Säsongens första match, NHC-Åkers.
Kunde dock inte se hela matchen eftersom jag var tvungen att vara barnvakt tillsammans med kusin. Men kan i alla fall säga att jag är halvt stolt, då vi faktiskt lyckades få in 6 mål.
Matchen slutade 6-6, något vi verkligen inte förväntade oss.
Efter matchen körde Sandra ner mig till centrum där jag mötte upp med Sophie. Hon ville ut, trots det tråkiga vädret, trots den förbannade kylan och blinkande himlen. Så det var väl bara att tacka och ta emot.
Nästa gång bestämmer jag.
Nästa gång är vi hemma hos dig och kollar på film, punkt.
Vi gick runt ett tag tills vi stötte på några andra.
Men det blev förbannat kallt, så tillslut gick vi till hennes kusins jobb för att hitta lite värme. Värme fanns, och jag hittade även lite, lite sömn.
Räckte för att en halvtimme senare ta mig hem.
Men det var förbannat kallt och mina händer dog på vägen.
Nu tänker jag tvätta ansiktet, borsta tänderna och bara krypa ner under mitt svarta satintäcke och njuta av värmen, njuta av sängen.
Njuta av livet en lugn fredagkväll.
Kusin slutar jobba om en halvtimme, men funderar på att gå hem dit redan nu, så kan jag passa på att kolla lite på teve för en gångs skull, eftersom jag inte fått en egen ännu.
Ikväll är det ju match också, säsongens första.
Förväntningarna är höga.
Skyhöga.
Även fast jag inte har några kloka kläder.
Allt användbart ligger i tvätten och jag har inte bokat tvättstugan än.
Jag vet inte ens vart den ligger någonstans.
Hockeyhockeyhockey.
Taggataggatagga.
Jag vet inte varför det gjorde så ont i mig.
Eller jag vet inte ens om det gjorde ont det du sa, men något kändes plötsligt helt fel.
Något förändrades mellan oss, eller är det bara inbillning?
Är det därför vi slutat prata med varandra? Är det därför vi inte längre är lika nära som vi var förr?
Eller är det också bara inbillning från min sida? Har det pågått länge, eller kom det nu?
För när du pratade med mig lät det som att du pratat med andra om mig, utan min vetskap.
Jag känner mig bara blåst, lurad. Som att du gått runt bakom min rygg och pratat, diskuterat.
Är det därför du har varit så konstig mot mig den senaste tiden, är det därför du varit så reserverad?
Jag som trodde vi skulle fika idag.
Jag som sett fram emot det, för när vi pratade igår lät det så perfekt, och jag längtade verkligen.
Ett kort "hej då" var vad jag fick.
Inte ens en blick, ingenting.
Ett "hej då" och så körde du iväg.
Jag tog den här lektionen seriöst förut. I början.
Men nu har jag gått här lite längre, och jag tar inte längre på lika stort allvar.
Den här lektionen alltså. För skolan i sig tar jag seriöst som få.
Som aldrig förr.
Jag ska sköta mig den här gången, jag ska fixa det här.
Godmorgon.
Har alltså sovit min första natt på mitt nya ställe.
Det känns bra, känns riktigt bra. Jag kan göra precis som jag vill.
Men sköter jag mig inte så åker jag ut. Med huvudet under armen.
Så är det sagt.
Jag måste skriva en lista sen.
En lista på saker jag behöver. För nu har jag ingenting helt plötsligt.
Jag som brukade ha det mesta.
När jag bodde hos någon.
Så okej, tack för mig och hejdå.
Nu har jag flyttat hemifrån. På riktigt den här gången. Liksom hem-hemifrån.
Var och storhandlade med kusin förut.
Eller ja, för mig var det att storhandla.
Det kommer räcka i ungefär en vecka.
Kanske lite mer.
Ovant är det, att ha ett ställe helt för mig själv. Visst, det är bara ett rum, men han jag hyr hos säger att han kommer vara bortrest en hel del, så jag kommer ha hela lägenheten för mig själv rätt så ofta.
Jag har inte ätit någon middag ikväll. Imorgon blir det första gången i mitt liv som jag ska laga middag till mig själv.
Och jag brukar inte be om hjälp, men kom igen. Jag - laga mat? Ensam dessutom.
Jag behöver en privat kock.
Fast det är väl kanske dags nu.
Jag har ju faktiskt flyttat hemifrån.
