Trött och galen i Harry Potter. Sista kapitlet, sista boken, och jag slutade läsa och bestämde mig för att läsa alla böckerna på engelska, innan jag läser ut den allra sista boken, innan det hela är över.

Han har varit med sedan vi var 11 år, är det dags att bara släppa 6 år senare? Det är en bok, det är en påhittad figur med magiska krafter, blablabla.

Har just kommit hem från stan, var där en sväng med Linnéa efter skolan. På tal om skolan så höll jag presentationen om filmatiserad bok. Jag vet faktiskt inte alls hur det gick, men jag hoppas att jag ändå klarade det, med tanke på att jag kollade filmen igårkväll, bara skrev en sammanfattning och inte kollat på sammanfattningen en gång innan redovisningen.

We'll see.

Nu ska jag iväg med bussen ut till Magnus om en halvtimme; kvällsbuss, mysmys.

Kvällens middag: En dubbeldaim och ett glas avslagen hallonsoda.

Spännande? Ouh, tjeijna.

Mellan 17~21 kollade jag på film. Samma dessutom. Jag har nog aldrig varit med om tråkigare. Presentationen ska hållas imorgon, och jag har precis sammanställt allt.

Prioritera? Javisst.

Amanda kom hit runt 20-tiden och räddade det som var kvar av kvällen. Tack min vän.

Jag tror vi ska sova nu. Jag har fått i mig hallonsoda, popcorn, 2 koppar te, 4 mackor, och lite godis.

Jag är på topp.

Eller?

Middagen bestod av risnudlar med grillkrydda och vi kände oss som riktiga studenter. Det är kanske så jag borde äta för att spara pengarna?

Något att fundera på.

Jag och Magnus följde Linnéa hem och fortsatte vår kvällspromenad runt estö-planen och hem igen.

Det känns i varenda fiber i kroppen att det är höst nu.

I måndags kom några vänner på idén att fixa ett surprise-party för Magnus nu i helgen.Resultatet av en hel veckas fixandes och trixandes och en hel del vita lögner blev en hellyckad kväll. Vänner till Magnus kom ända från Enskede och Fagersta för att få vara med och fira.

Boratdräkt, dans och massa glada människor fyllde lokalen tillsammans med ballonger och en 20-bitarstårta och jag hoppas att grannarna inte blev alltför buttra på ett gäng lite gladare ungdomar.

Jag vet att presenten tog lite tid, men jag hoppas att det var värt att vänta på älskling.

Vi diggarejsörru. Hela bunten.

Dessutom har jag ett projekt. Efter viss påverkan har jag fått för mig att jag omöjligt kan köpa nya kläder när jag redan har mig så jag faktiskt klarar mig (mer än väl dessutom) och värst är det med skor. Det kommer inte på fråga att jag skulle handla ett par skor, jag har ju massa hemma redan, varför använder jag inte bara dem och lägger pengarna på något vettigt?

Alltså, eftersom jag idag klev in på Bianco och blev fastkedjad vi ett par skor jag verkligen inte kommer köpa (jag har ju redan mina skor hemma) så har jag bestämt mig för att använda slut på alla mina skor. Det kommer bli ett projekt.

Stora frågan är om jag ska slänga alla förbrukade skor, eller är jag för sentimental för det?

Jag menar, skor har ändå varit med om en hel del.

Fast som man säger; Stockholm är staden som aldrig väntar, så det är väl lika bra att komma i ordning, eller hur.

Att någon annan sover till 5 minuter innan bussen går, det rör mig inte i ryggen.

Stockholm imorgon, tagga till vetja.

Sovmorgon, tagga till vetja.

Nathalie är din vän, tagga till vetja.

har varit lite halvt om halvt nedlagt här på sistone, men det är sånt som händer.

dra för gardinerna, släcka ner, tända ljus och plugga lite medan jag väntar på att älskling ska komma hit.

När känner man en människa?

Är det när man kan favoritfärgen, eller är det när man vet hur en människa kommer att reagera på något man tänker säga?

När människan i fråga inte alls reagerar som man väntat sig, känner man inte denne längre?

Jag skyller på det konstiga vädret.

Sprungit, pluggat, städat, tvättat, lagat mat, telefonerat med släkt och vänner. Jag hinner med mycket på en dag, bara jag vill.

Det var en bra dag, nu väntar historien på mig.

Ofta den gör, historien väntar aldrig. Den bara fortsätter, oupphörligt.

Jag har blivit en halvseriös naturare som erkänner sig sitta mer framför läxorna än den här knäppskärmen.

Jag flyger och far och är knappt hemma längre, livet tar för stor plats.

Dagarna blir mörkare, och min vanliga (?) musiksmak har infunnit sig igen. Till mindre glädje för de flesta i min omgivning.

Jag får numera någon slags abstinens om jag inte tar en springtur varje kväll. Dessutom försöker jag hinna med följande (endast för att visa för omvärlden att jag faktiskt kan klara mig själv, även fast jag inte helt och hållet vill):

• Äta middag varje dag
• Sköta hushållet
• Tvätta

Det är svårt att hänga med i svängarna.

På måndag ska jag på galapremiären av "Flickan som lekte med elden" och det är inte långt kvar till Marilyn Manson-konserten, bara två månader.

Bästa.

Det är tungt att andas, luften skär i strupen.

Jag är varm, ändå tränger sig kylan på som en ovälkommen gäst.

Vinden finns inte, där jag står är det alldeles stilla.

Vattnet brusar upp sig, en rysning genomfar hela min kropp.

I skymningen är allting vackert.