Jaha, nu har man gjort det med.

Nu har man suttit nästan ensam på en buss mitt i öde stockholm klockan fem på morgonen.
Nu har man stått i drygt en halvtimme på centralstationen och väntat på tåget halv sex på morgonen, medan det enda ljud som hörs är ens egna andetag.
När man plockar ur musiken ur öronen, det vill säga.

Nu har man varit med på sin brors trettioårskalas.

Nu har man åkt nästintill ensam i en vagn hela vägen från Stockholm till Nynäshamn.
Nu har man äntligen kommit fram någonstans och känt att man är hemma, på riktigt.

Nu har man haft en sträcka till skolan på cirkus fem mil.


Och allting är ändå bara kalas.
Allting är bara askalas.

Assåckallasiek.

Det blev ingen läkartid idag heller.
Inte ens den här veckan.
Jag får komma dit på onsdag först, och då kommer min handled vara helt trasig.
Jag vet det. För går den inte sönder av sig själv så tänker jag definitivt ta sönder den.
Definitivt.


Skolan börjar tjugo över elva idag, och första riktiga idrottslektionen står på schemat.
Jag är inte ett dugg orolig, inte alls.
Och jag är bäst på att ljuga.

Och ni vet ju hur jag är, när det kommer till att bryta mot vardagen.
Jag blir orolig, nervös.
Och jag blir helt skakig.

Och imorgon blir det precis så, vardagsbrytelser.
Tänk om jag missar allting, tänk om det går åt helvete just imorgon?
Just då när jag inte kommer gå till skolan tjugo minuter innan jag börjar, nej, just då när jag måste åka tåget kvart i sex på morgonen för att jag börjar kvart över åtta?

Skolan börjar om en timme och tjugo minuter.
Sakta men säkert kommer den här dagen också rinna ut i sanden.
Om inget speciellt händer dvs, men vad skulle det vara?

Sommaren lyser med sin frånvaro och skolböckerna tar allt större plats i mitt liv.

Dagarna blir allt kortare och dem som brukade vara min vardag försvinner mer och mer ur mitt liv för varje dag som går.
Det känns som att mitt gamla liv sakta börjar rasa nu, samtidigt som jag sakta men säker håller på att bygga upp mitt nya.

Letar fortfarande lägenhet/ rum här i Nynäshamn. Är det någon som har något eller vet om något ställe så tar jag tacksamt emot förslag.

Snart är det Gotland som gäller, och då blir det hockey varje dag.

Och jag som just håller på att komma in här i Nynäs.

Tur att helgen bara består av tre dagar.
För ja, jag räknar fredagen som en helgdag.

John Blund ropade just.

Vi ses imorgon.

Think outside the box.

                                                                                               Think outside the box.

                    Think outside the box.

                                                                Think outside the box.
                                                                                                                                         

                                                                                                                               Think outside the box.

                                  Think outside the box.

                                                                                Think outside the box.

          
'                   Think outside the box.

                                                                                                                                                                Think outside the box.

Godmorgon.
Då var det söndag igen och ännu en helg var bortsprungen, som bortblåst.
Och trots att jag mer än gärna ville ligga kvar i sängen längre än jag gjorde imorse så gick jag upp runt nio, bestämt och smått tjurigt. Men nej, det här skulle inte bli en sån dag. Det här skulle bli en bra dag, trots att det är söndag.

Massa saker stod på listan (och gör fortfarande, dock inte lika många) när jag steg upp.
Det var för ca två timmar sen, och jag har nu avverkat mestadelen.

Nu har jag nog bara det viktigaste kvar.
[X] Byta lakan
[X] Leta reda på mitt glas till mina glasögon
[X] Leta reda på min ansökan ang. inackorderingstillägg
[X] Dammsuga rummet
[  ] Sätta upp gardinstången
[X] Tvätta jeans
[  ] Plugga matte, svenska, naturkunskap och kemi
[  ] Ringa några samtal (blir lite svårt då jag inte har några pengar på mobilen för tillfället)
[  ] Ladda ner musik
[  ] Powerwalka i 45 minuter
[  ] Lägga på ansökan ang. inackorderingstillägg

Jag vaknade klockan elva imorse och det var nog rekord för min del, måste jag säga.
Men allt var Gints fel, från början.

Fredagar brukade vara de dagar då jag alltid hade fullt upp förut, fullt med att göra ingenting. Fullt upp med att springa runt och leva livet med mina vänner.

Igår var min första fredag sen vardagen blev mitt schema igen.
Att ta det lugnt var bara att glömma, totalskippa och slänga i sjön.

Sandra och Hannes gick ut och åt middag på tu man hand, medan jag och Gints var hemma och barnvaktade.
Samtidigt som han sjukskrivennördade och jag skolnördade. Och Lovisa sprang runt och levde så mycket hon kunde och lite till.

De lyckliga två kom hem, och Lovisa fick besök av John Blund.
Gints stannade halva natten och jag somnade vid tre imorse.

Dagen blev inte så dålig som jag förväntat mig, trots allt.


Vi delades in i tjugo grupper - två ettor, två tvåor och en trea i varje.
Vi fick mingelpapper som skulle få oss att prata med varandra. Jag var skeptisk till en början, men jag tror nog att det funkade ganska bra ändå.

Och alla behövde inte bada.
Det var bara vissa utvalda.
Och tror ni inte att det blev jag.
Jo precis, just jag. Jag som fasade inför att behöva bada när alla kollade på.
Det var precis vad jag fick göra. Medan alla andra stod på stranden och kollade på så hoppade jag och några andra utvalda ner i vattnet, och simmade som galningar.

Vi hade kommit sist i alla andra tävlingar, självklart kom vi sist i den här också.
Eller ja, näst sist.
Någon måste ju göra det med.





I vilket fall som helst, dagen blev lyckad. Bättre än jag förväntat mig i alla fall.

Och det är ju alltid något.


Kom hem runt halvfyra-tiden. Kastade mig in i duschen och var tacksam för att jag levde.
Hannes åkte till Salem och förberedde inför matchen, jag barnvaktade den enochenhalvtimme som återstod tills Sandra slutade jobbet. Hon kom och hämtade upp oss lite över arton:nollnoll, och vi styrde mot Botkyrka och säsongens första träningsmatch.
Varför ville vi ens dit, varför åkte vi ens? Vi visste ju redan då att vi skulle åka på storstryk.
Har bara varit på is sen ungefär en vecka tillbaka, inget speciellt bra lag möter ledande div 1 lag, första matchen.
Det kunde ju bara gå åt helvete,

Vi kom dit, vi frös, vi kollade, vi gick.
Matchen slutade 6-4. Till NHC.

Lite gladare, lite lättare till mods, och lite tröttare åkte vi sakta hemåt igen.
Men oj vad bra det kändes efteråt. Att vi vann.

Ja, det är en bra start på mitt nya liv, de är det. 

Vardagen - ett hårt slag i ansiktet.

Och för första gången i mitt liv fick jag uppleva känslan av att vara helt ensam.

Jaha, alltså. En dag närmare skolan, en dag närmare hockeyn, en dag närmare Gotland.
Tiden flyger förbi, och vi hinner inte ens reagera.


Var det bara så simpelt, så nonchalant?  Var inte jag mer än bara en människa du vinkade till på  stan?
Var det de här jag gått runt och varit orolig för? 

Typiskt nog så trodde jag på dig. Typiskt nog så trodde jag att du var bra, att du inte var som alla andra.
Men varför skulle du vara speciell?

Du är ett exakt lika stort svin som alla andra.
Precis som alla andra.

Hur kunde jag för en sekund tro att du var annorlunda? Allting, bortkastat på dig.



Så jaha, nu är jag här i Nynäshamn två dagar innan sommaren 2008 är över.
Förbannad, förbannad på dig för att du inte höll vad du lovade, för att du är en lika stor idiot som alla andra.

Men mest förbannad på mig själv, för att jag för en sekund trodde på dig.

En sekund som varade i tre månader.

Ensam hemma - igen.

Hannes och Gints tog med sig lillan ner på stan för att luncha med Ekman.

Kul liv jag har när det enda jag kom att tänka på var datorn.
Varför gå ut i solen när datorn finns?

Jag är förbannat osmart.

Nu känns det inte längre lika tungt att min iPod förstördes, mentalt.

Det funkar su-su-superbra att tanka ner musik på min dator (vilket jag tidigare fått för mig att så inte var fallet) och allting känns redan mycket bättre, nästintill perfekt.
Dessutom fick jag i mig lite mat förut, och det var ungefär då som min resterande dag (kväll) blev aningen bättre.
Som vanligt stannade Gints här tills alldeles nyss.
Efter att vi varit och hämtat Sandra ställde han och Hannes sig och lagade middag. Det var askalas med kyckling och potatisgratäng och ett fi-fi-finfint vardagsrum.
Kollade på "40 year old virgin" och trots att jag sett filmen a thousand times så kunde jag inte hålla mig. Jag brast ut i skratt när det var som minst roligt, när det mesta bara var pinsamt och ingen annan skrattade.

Och det är bara för att jag är jag, och för att jag skrattar åt de sorgligaste sakerna.

Jag borde bannlysas.

Ännu en dag har snart gått till spillo.
Och jag har bara suttit framför den där förbannade teveskärmen nästintill hela dagen. Om man bortser från min lunch med Sandra och min tur-och retur till affären idag också.
Kan hända att det blir fler, det är lätt hänt att jag slinker iväg till affären när rastlösheten tar över.

Har aldrig skadat med några extra promenader om dagen.

Har i alla fall varit folk här hela dagen, nu är det bara en kvar.
Snart tänkte vi gå ner och hämta Sandra vid jobbet.
Eller, ja. Hannes hade tänkt gå ner och hämta henne. Jag tänkte stanna hemma och låta honom ta mitt brev och lägga på det nere i centrum. För jag orkar inte gå ner dit.

Ja, jag är lat.

Eller så beror det helt enkelt bara på att jag är expert på att inte göra saker själv.

Nu har jag gjort allt jag ska för ikväll och egentligen lite till. Dags att sova, tror jag.

Jag vaknade runt elva-tiden imorse i tron om att klockan var nio.
När jag insåg hur mycket klockan egentligen var fick jag bråttom in i duschen, med tanke på att jag skulle luncha med Sandra en och en halv timme senare, och det tar ungefär fyrtio minuter för mig att komma ner till centrum.

Ja, jag är en stressad person.

Vi bestämde oss för att käka på Freja, nu när vädret ändå var helt super och värmen verkligen dödade en.
Såna tillfällen måste man ta vara på, i vinter kommer man sakna alla svettiga stunder i solen som man högt och tydligt klagade på, trots att man innerst inne älskade dem.

Inte förrän sen eftermiddag bestämde jag mig för att gå ut på baksidan och ta vara på solen. (det var ungefär då som jag även insåg att det inte skulle börja regna idag)
Dagen har alltså i stort sett varit förbannat slapp. Om man bortser från mina två tur-och returer till affären och min tur-och retur till samhället.


Jag har lyckats fixa lite på mitt rum, fast inget märkvärdigt, inget att skryta med. Ljusslingan har jag hängt upp runt sängen och tavlorna som redan har krokar har jag hängt upp där det redan satt spikar. Gardinerna har jag lyckats haft ner också, och ytterligare två lådor har kommit ut till förrådet.

Tanken på att det kanske kan bli riktigt fint här känns mer och mer trovärdig. Men det krävs mycket för att jag ska gilla mitt eget rum. Det är mycket lättare att älska alla andras, för deras är alltid så mysiga.
Även om mitt rum är en exakt kopia av ditt rum så är ditt rum ändå mycket finare, ändå mycket bättre.


Sån är jag - nöjd med mig själv men aldrig med mina saker.
Då är alltid alla andras alltid mycket finare, mycket bättre.

Okej, det där var en lögn.

Jag och Swarly gick staden runt, precis som alla andra kvällar. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.
Jobbigt, men precis som det ska vara.

Kom hem för ungefär en halvitmme sen och fick smaka Virginias och Jakobs pannkakor.
Nattmat är ju bara negativt om man är stor.

Jag bestämde mig för att det inte var någon fara om jag tog de sista pannkakorna, men bestämde mig i samma stund att hårdträning står på schemat i höst. Jag ska vara i toppform, oh yes.

Kusinerna biff är ju inte av ingen anledning, eller hur.

Äntligenäntligenäntligen! Ja, beskedet låg där hemma på skrivbordet när jag kom hem från båten imorse.
Jag är antagen, jag har kommit in på Nynäshamns gymnasie och jag ska fly-fly-flytta på söndag!
Wiiiouuuwiiioou!

Har alltså haft fullt upp idag, vänt upp och ner på hela mitt rum och slängt nästan hela mitt liv som jag bara kan ha kvar om jag ska stanna på ett ställe i papperskorgen. Fick hjälp av Virginia och Jakob, tack och lov. Annars hade jag nog fortfarande suttit här med gamla papper upp över öronen som jag bara skulle sparat för att någon av mina gamla lärare tagit på dem. Och jag menar - något minne måste man väl få ha kvar från solbergatiden?
Nej, jag är förbannat sentimental och det är tur att jag har någon som kan få mig att bli av med skräpet jag mer än gärna samlar på mig.
Nu står i alla fall mitt rum lite tommare, lite dammigare och väldigt mycket opersonligare.


Jag har svårt att släppa saker, men jag antar att det är dags nu.. Dags att lämna allt jag växt upp med och tillvaron som legat till grund för mitt liv.

Imorgon kommer flyttlådorna, då ska jag försöka få ner kläder och andra saker jag inte använder alltför ofta utan som bara ligger där och tar plats. Dagarna räknas, och nu är det bara 4 dagar kvar.

Godmorgon världen.
Som redan nämnt har jag tillbringat helgen i Dalarna, tillsammans med bror, hans familj och deras vänner.
Fullt hus med andra ord.

Det var skönt att få komma ifrån ett tag, att bara få vara utan att behöva tänka på massa saker hela tiden.
Dessutom fick jag mitt efterlängtade regn, varje dag.

Vi kom hem till Stockholm igårkväll, runt midnatt. Ja, jag älskar min plats på soffan, snart vill jag inte ha en egen säng.
Bror jobbar, Rebecca är iväg så nu är det bara jag och barnen hemma.
Och tack för teven, enda gången det faktiskt är lugnt i huset. Nej, nu ska vi springa iv'äg och handla glass.
siijaaa.