Nu är det egentligen dags för mig att krypa ner i min säng, gömma mig under mitt svarta satintäcke och bara somna, bara inte tänka mer.
Men av någon anledning går det inte. Inte riktigt än.
Jag måste vara vaken, bara lite till.
Sängen får vänta.
Dessutom ska jag fortfarande byta om.
Och min ipod borde jag ladda, eftersom jag lyssnat slut på batteriet.
Och det bästa med det hela är att jag bara lyssnat på en enda låt under hela tiden.
Under hela tiden ända sen i söndags.
Mina ögon slocknar snart.
Dock verkar det inte som att mitt internet gör det.
Magnus Betnér kommer hit på lördag.
Magnus fucking Betnér kommer fucking hit till fucking Nynäs på fucking lördag.
Och jag är inte arton. Jag är bara sexton år, två år för ung.
Jag har två års för lite livserfarenhet för att få se min idol på riktigt.
Men jag kan se ut som arton. Jag kan ta Sandras gamla leg och vara äldre än i verkligheten.
Det skulle jag fixa. För vi är ju lika.
Och jag vill se Magnus Betnér.
Magnus fucking Betnér.
För att killen är så perfekt.
Verkar som att jag kom hem från skolan även idag.
Och för en gångs skull kommer jag inte hem kl halvsju på kvällen, så nu har jag ju faktiskt tid med mina läxor.
Svenskan, till exempel.
Jag ska skärpa mig.
Jag ska visa dig att jag kan. Jag kan bo själv, jag kommer klara av att ta hand om mig själv.
Det kommer gå bra.
Om inte så är du bara i kvarteret bredvid.
Bara så att du vet, du behöver inte vara orolig.
Bara för att det alltid ligger på mig, att det alltid är mitt ansvar att få det att fortsätta funka nu när jag flyttat.
Som att det är någons fel, och att den någon är jag.
Jag hatar måndagar, trots att det här ändå var en relativt bra måndag.
Men nu är den snart över, och om bara några timmar är det tisdag och dags för skola igen.
En dag närmare helgen.
En dag närmare flytten.
Det börjar pirra i magen nu.
Jag borde skriva.
Skriva av mig.
För just nu passerar hela mitt liv mig i ett virrvarr av tankar, och jag har inte koll på någonting.
Musiken gör det inte lättare, allting blir bara suddigt, luddigt.
Jag vill springa, ut och springa av mig.
Men det är sent, och jag behöver fortfarande göra svenskan.
Planering är inte min starka sida.
Jag vill skrika.
Jag vill skrika ur mig allting som är just nu, jag vill bara bli av med det.
Jag vill inte tillbaka. Jag vill leva mitt liv här, jag vill leva mitt liv nu.
Och jag vill helst inte att ni kommer och förstör det för mig.
Sluta, ni kostar mig just nu bara en massa elände och pengar. Så stick.
Stick bara nu, och kom tillbaka när jag behöver er igen.
Jag var ju och kollade på ett till ställe igår, men trots att det ligger i ett finare område än det första och bla bla så kändes det inte bra.
Jag tror nog att jag flyttar som det är bestämt, till det första jag var och kollade på, och jag flyttar nu på onsdag.
Eller jag får iallafall nycklarna då, sen får jag se om det blir flytt samma dag eller om jag tar det i helgen.
Snart står jag helt på egna ben, med egen vilja och absolut inga regler.
Men jag klarar mig, alla räknar ju med mig som vuxen nu. Jag kan ta hand om mig själv. Jag vet vad som är rätt och fel.
Jadå, det är självklart.
Jag ska ju trots allt flytta till eget.
Igår vart det filmkväll hos Linnéa tillsammans med Louisa och Vincent.
Eftersom jag är mer för skräck än Linnéa är så fick jag gå med på att hyra "Bee Movie" (som jag redan sett) för att jag skulle få min "The Eye" (som jag tror att jag kanske nästan redan har sett).
Efter B-filmen tänkte Louisa på refrängen och stack. Jag, Linnéa och Vincent satt där i timmar och gjorde mest ingenting vettigt.
Och eftersom jag nu befann mig i tråkigt och fegt sällskap fick jag, runt tvåslaget, be Harald komma över och se "The Eye" med mig, vilket han gladeligen gjorde.
För alla vill umgås med mig.
Imorse när jag vaknade med huvudet på den ena och benen slängda över den andra satt jeansen inte alls lika bekvämt längre och tröjan jag lånat av Linnéa var inte längre lika behaglig och mina ögon kunde jag knappt öppna.
Runt halvtolv-tolv kom jag hem för att äta lunch med familjen, Hampe och lagets nya tillskott.
Och precis innan de skulle till ishallen var det fullt hus i ungefär, sju minuter.
Matchen gick för övrigt askalas.
Jag taggade, jag kom dit och jag hejade fram fucking jävla nynäs till fucking jävla vinst.
För att jag är så bra.
Äntligen lördag.
Trots att jag la mig runt halv fyra imorse så vaknade jag redan runt nio-tiden.
Jag och Sandra passade på att göra stan, nu när vi äntligen hade lite tid över.
Det slutade med ett par grå leggings till mig, och benvärmare och sånt till kusin och L-E.
Mina ben värker som få, och jag har lust att skrika av smärta varje gång jag sätter ner fötterna i marken, varje gång jag sätter mig ner, varje gång jag ens tänker på att ändra position så kvider jag.
Hur kan jag vara så otränad?
Jag som var på topp förut.
Nu vid tre ska jag iväg och kolla på ett nytt ställe, och jag hoppas verkligen att det håller måttet.
Isåfall tar jag det och tackar nej till stället som är bestämt nu.
Vi får hoppas på det bästa.
Jag får hoppas på det bästa.
Att vi faller bort från varandra,
som dag och natt förändras vi.
Som de säger i PS. I love you - "it changed the life as we know it"
Eller något i den stilen.
Nu är det fixat iallafall, allting är klappat och klart och jag är redo att flytta i början av oktober.
Var uppe och skrev på kontraktet tidigare ikväll, så jag flyttar in till mitt nya ställe redan nästa fredag,
Det känns riktigt bra, faktiskt. Jag tror att det här kan funka, bara jag sköter mig.
Men vadå, jag är vuxen nog att ta hand om mig själv. Jag är stor nu.
Fast jag är fortfarande seg på att plugga. Men jag ska, för jag har prov på fredag och jag ska vara nöjd när jag får tillbaka resultatet sen.
Jag ska bara kolla klart på Magnus Betnér. Vi ska ju trots allt gifta oss, han och jag.
Jag borde lagt mig för länge sen, som vanligt.
Jag borde ha pluggat färdigt för länge sen, som vanligt.
Jag har inte ens öppnat böckerna. Speciellt inte matten.
Speciellt inte den där förbannade matten.
Jag ligger efter i hela min livsplanering, och jag kommer säkert försova mig imorgon, säkert.
Bra start på veckan.
Excellent, verkligen.
Godmorgon.
Ja, godmorgon.
För jag kom hem klockan åtta imorse, och min lunch blev min frukost.
Min söndag blev en dagen-efter-dag, och mitt huvud är en detonerad bomb.
Mina ögon svider och min jacka är borta.
Att jag fortfarande inte har pluggat är skamligt.
Att jag fortfarande inte har hängt in tvätten är skamligt.
Att jag fortfarande inte lärt mig att prioritera är skamligt.
Men mest skamligt av allt är nog att jag faktiskt inte bryr mig tillräckligt mycket för att göra något åt det.
Klockan är alldeles för mycket, jag borde redan ligga och sova.
Men tvättstugan är uppsatt på oss, så den måste skötas.
Och läxorna ligger utbredda här i min dubbelsäng och stirrar upp på mig.
Som om jag vore korkad.
Men det är något annat som tar stopp också, något som bara får mig att stanna kvar uppe, något som får mig att ignorera mitt eget begär efter sängen.
Jag gick ner och mötte pappa vid båten förut, härligt att träffa han igen, nu när det inte längre händer så ofta.
Jag fick en kasse med filmer, däribland "P.S I love you". Så nu funderar jag faktiskt på att inte lägga mig i tid alls ikväll, utan istället bara ligga uppe flera timmar längre än jag egentligen orkar, bara för att se just den filmen.
Flera gånger om, bara för att.
Bara för att den är så jä-jä-jävla bra.
Bara för att jag är så jä-jä-jävla bra.
Precis som förr när jag inte gick i skolan kan jag nu unna mig lite kvalitetstid med min laptop.
Enda skillnaden är just bara skolan. Måste börja gå om cirkus en timme.
Jag sitter här inte ens halvfärdig och utan att ha ätit frukost, men Sandra måste ju vakna snart.
Snart måste hon ju vakna, så hon kan hjälpa mig och vara smakråd. För ja, sån är jag.
Jag har inga egna åsikter, absolut inga.
Det har knappt gått ett dygn och redan har jag fått flera svar på min annons jag satte in på Blocket igår.
Dock var ett från dig, Maya.
Jag gillar din humor, verkligen.
Jaha, nu har annonsen om boende lagts in på Blocket.
Kom igen nu, jag vet att ni vill ha mig som inneboende.
Det är inte till dig, kattjävel.
Fan vad otrevlig jag är.
Jag vet att det bara är jag och katten som är hemma och kan höra vad jag säger, men ändå.
Fy fan vad otrevlig jag är.
Första provet är om två veckor, och jag börjar redan plugga inför det.
Jag har bestämt mig, nu ska jag skärpa mig.
Den här gången ska det gå bra för mig, den här gången ska allting inte gå och skita sig.
Inte som i våras.
Inte den här gången.
Och somna i tid, det ska jag också göra.
Så dagboksskrivandet ska vara klart innan klockan blir elva.
Punkt.
Om jag fick bestämma skulle jag skaffa en privat chaufför som skulle köra mig runt runt runt tills imorgonbitti.
Och jag, jag skulle ligga där i baksätet och bara sova. Med svart duntäcke och hundratals kuddar och med favoritlåten på repeat dunkandes ur superduperstereoanläggningen hela natten.
Men nej, jag är inte rik.
Medelklassen har bara råd att drömma.
Om ens det.
Jag höll min vardagsvägran till viss del iallafall.
Jag sov på soffan inättras.
Godmorgon.
Jag är inte längre lika taggad på att bara vara hemma och vardagsvägra.
Jag har just duschat och fixat mig, och jag är otroligt taggad på att inte vara hemma idag.
Otroligt taggad på match.
Otroligt taggad på musik.
Otroligt taggad på att inte gå runt hemma i mjukisbyxor.
Måste jag vara så ombytlig.
Godkväll.
Äntligen har jag kommit i mina efterlängtade mjukisbyxor, och min efterlängtade teeshirt.
Min efterlängtade vardagsvägran.
Kom precis hem, har varit ute och sprungit och kollat en snabbis på BJ:s match.
Fråga inte varför jag ens gjorde mig besväret att gå in i ishallen ikväll, för det var totalt värdelöst.
Vem kollar ens på såna här matcher, förutom möjligtvis intresserade föräldrar?
Mjölken är slut och jag rusar till affären.
Äntligen fredag. Äntligen kan jag vardagsvägra.
Om några timmar.
Först ska Hannes åka till träningen och jag ta en promenad med Lovisa och möta upp med Sandra, sen ska jag ut och springa hade jag tänkt.
Och när jag kommer hem ska jag beta av de sista läxorna jag har.
Efter det börjar jag vägra vardagen. Jag tänker bo i mina mjukisbyxor resten av helgen, jag tänker inte gå utanför dörren (förutom imorgon några timmar då det är hockeymatch) och jag tänker klistra fast mig framför teven tillsammans med Sandra och bara kolla på film och äta godis.
Så såg min plan ut - förut.
Sen ringde Sandra och berättade att det blir visst middagsbjudning på lördag.
Och på sånt kan man inte gå i mjukisbyxor och stora tjocktröjor och håret uppsatt i en slarvig knut och alldeles alldeles osminkad.
På sånt måste man vara fin och visa att man bryr sig, visa respekt.
Så min vardagsvägra-plan förstördes.
Men det stavas ändå helg, och det är det viktiga. Att jag slipper skolan och att jag slipper träffa alla.
Att jag får tid för mig själv och att alla andra kan sköta sitt, utan mig.
För en gångs skull.
Jag måste börja fota igen.
Vad har hänt med mig, jag som brukade fota allt.
Eller så beror det på att mitt liv just nu bara består av skolan.
Och det som händer där.
Klockan är runt nio och jag slutade skolan när klockan var halvfyra.
Böckerna ligger kvar på sängen, jag har inte ens rört dem.
Än.
Full fart idag, och trots det fick jag nog inte mycket vettigt gjort.
Fast matten blev avklarad innan jag lämnade skolbygnaden iallafall, så lite mer självdiciplin än en viss Maya Waldenström har jag nog undangömd, någonstans.
I övrigt stavas mitt liv förvirrad just nu. Allting är uppochner, jag har inte ens koll på vart min mobil är på morgonen.
Självklart är jag glad att jag flyttade, jag ångrar det inte en sekund.
Men allting förändrades när jag lämnade Gotland. Det känns som att jag förlorade dem som bor kvar där som verkligen betyder något för mig. Och jag vet att det mestadels är mitt fel. För jag orkar aldrig höra av mig, jag är dålig på sånt.
Jag vill höra av mig, men jag orkar inte. Det beror inte på er, men ni vet hur jag är. När någonting blir alltför jobbigt så slänger jag in det i en garderob och vrider om nyckeln. Dessutom tar jag er för givet, men som det ser ut nu är allting annorlunda.
Jag vill, men jag orkar inte. Jag saknar er, men jag är rädd för att ni ska vara helt annorlunda när jag ringer.
Jag är rädd att höra en förändring i era röster, jag är rädd att jag ska höra er säga "Jodå, vi har det skitbra här. Allt är perfekt och askalas."
För allt det som är askalas och skitbra och perfekt för er, det brukade vara askalas och skitbra och perfekt för mig också.
Det som är ert nu brukade vara mitt också.
Men jag antar att det är sant det dem säger, du kan inte både få kakan och äta den.
Jag har alltid försökt, men uppenbarligen så funkar inte det nu längre.
Uppenbarligen så ligger det något i såna där gamla visdomsord som jag aldrig annars lyssnar på.
Uppenbarligen så förändras ens liv radikalt när man flyttar från det man en gång kallade hem.
Uppenbarligen så funkar inte allt som det ska när för mycket händer i ens liv på en gång.
Jag behöver komma bort, jag behöver få rätsida på livet.
Jag behöver tid för mig själv, jag behöver få gå runt i mjukisbyxor en hel helg och vägra livet, vägra utomhus, vägra vardagen.
Nyss hemkommen från höstens första löprunda.
Blev inte så lång, men man måste ju börja någonstans. Och det var ju trots allt första gången sen i våras, så jag begär inte så mycket av mig själv såhär i början.
Jag borde inte sitta här nu, jag borde plugga. Har tjugo mattetal att göra tills imorgon, plus engelskan, kemin och franskan.
Franskan ligger kvarglömd i skolan.
För övrigt funderar jag på att anställa ett mattegeni.
-Betalning kan du glömma, men du får ju spendera en hel del tid med mig, och det får ingen nog av.
Värt mer än pengar.
Sjukhusvisiten gick bra. Fick väga mig och ta blodprov, sedan var det klart.
Passade på att kolla lite på stan i samma veva men kände att det inte var riktigt min budgets verklighet att köpa något nu.
Mina pengar kommer inte förrän sista september, och jag fasar inför att kolla hur mycket pengar jag har kvar på kontot efter igår.
Speciellt när det slog mig att jag shoppat väska och pizzor för pengarna som var menade till min grafräknare.
Damn, nu måste jag betala den själv iallafall. Jag kan ju inte direkt komma till pappa igen.
"Hej pappa! Eh, jo såhär va. Jag råkade omedvetet handla en väska för pengarna jag fick av dig som var till grafräknaren, och ja, jag vet att jag just fått ett par skor för ca tusenlappen, men kan du sätta in sjuhundra till så jag kan köpa den där räknaren iallafall? För jag vill helst inte betala den själv."
Jag är så jävla snål.
Nu ska jag ta en promenad ner till centrum och hämta min cykel, trots att det regnar ute.
Inte för att det är något fel med det, jag gillar ju regnet.
Godmorgon.
Jag borde vara känna mig lyckligt lottad som inte behöver gå till skolan idag.
Men tvärtom så känner jag bara hur mycket hellre jag velat vara i skolan nu än att åka till sjukhuset och ta massa prover idag.
Men idag får jag i alla fall svar på om jag är glutenallergiker eller inte.
Hoppas inte, för jag är bara så för-för-förbannat trött på glutenfri mat.
Trots att jag inte ätit sådan på över fyra år.
När ska människan egentligen uppfinna ett dygn med fler timmar än just de tjugofyra vi har nu?
Jag kommer ju aldrig hinna hålla igång min blogg samtidigt som jag ska plugga, skriva dagbok, gymma (ja, Sandra har fixat blanketter till Gym-on-the-web nu, så snart drar vi igång igen!) och uppepå det hinna med ett socialt liv.
Jag kommer aldrig hinna, speciellt inte nu när jag ligger efter i princip allt jag gör.
Igår var jag i Stockholm och barnvaktade åt min äldsta bror. Det gick bra, men höll på att somna redan vid åtta.
Jag måste verkligen lära mig att lägga mig i tid, har blivit dålig på det. Igen.
Jag ska skärpa mig.
Iochmed att jag inte kom hem förrän cirkus tolv i nättras så försov jag mig imorse. MIssade första timmen men hann i alla fall med en halvtimme, tillräckligt med tid för att inte missa detaljen som stavas franskaläxa.
Efter skolan gick jag på stan med kusin, äntligen fick jag mina efterlängtade stövlar och min rö-rö-röda väska
Borde plugga, men det gör nog inget om jag kollar på "Love Guru" ikväll och hoppar över pluggandet ikväll.
Ska ju ändå inte till skolan imorgon.
Det är kul att jag kommer tillbaka till Nynäs när klockan närmar sig elvaoch möts av en ofungerande bil och en kusin som seriöst lutar sätet tillbaka för att sova där.
Hallå, skolan imorgon? Jobbet?
Men jag gjorde precis samma sak. Jag lutade sätet tillbaka och ställde in mig på att sova i bilen inatt.
Förbannade bil som vägrar starta när man vrider om nyckeln.
Förbannade elektroniska saker.
Imorgon är det skola efter en hel helg på Gotland, och jag borde inte sitta här nu. Jag borde ligga i min säng och sova, sova hårt och läng. Jag borde redan ha gjort allt jag nu ska göra. Skriva dagbok och.. Ja, punkt.
Jag borde inte sitta här iallafall.
Jag borde ha lagt mig för länge sen.
Godnatt.
Jag vill inte leva nu, jag vill leva för femtio år sen, då familjen kom i första hand och man alltid ställde upp för varandra.
Då man inte gjorde något annat än just bara tog vara på det man hade, då man aldrig behövde vara rädd för att vara ute ensam på kvällarna och då man kunde springa barfota överallt utan att behöva oroa sig för att trampa i glas.
Härmed lovar jag, Nathalie Baker dyrt och heligt att inte lägga ut några fula bilder på min kära vän Maya ifrån gårkvällen.
och nu väntar Moulin Rouge.
Nyss hemkommen från stan tillsammans med pappa.
Bilder kommer dock senare, (antagligen så fort jag kommit hem igen till min egen dator och kan lägga över bilderna).
Var hemförbi mamma en stund också, men hon var inte hemma, så det gav mig tillfälle att få prata med min bror i lugn och ro, för en gångs skull.
Det blev ingen träff med Virginia, eftersom hon skulle jobba från 15.00-22.00, så antingen får vi ta det imorgon (om det finns tid) eller så väntar vi helt enkelt en månad.
Om hon inte kommer upp till mig en helg, dvs.
Det regnar inte längre, och jag har nya klä-klä-kläder.
Och det är lördag.
En ny lördag, en ny helg, en ny dag.
Ny dag, nya möjligheter.
En dag kvar tills jag åker hem.
Men nej, jag ska ju vara positiv. Livet har sin stilla gång, måndagen kommer tids nog den med.
Tills dess kan jag inte göra mycket annat än att bara njuta av att det är lördag och jag är på Gotland.
Jag förlorar ju ingenting på att vara här.
Förutom en match mot Haninge. Men det kommer fler tillfällen, eller hur.
Jag bor ju där uppe nu.
Klockan är redan över elva, och jag har än så länge bara duschat och fått i mig frukost.
Planen är att jag ska hinna träffa både mamma och Virginia, men vi får se vad jag hinner med.
Ikväll är det iallafall insparken som gäller, och tack vare Maya är jag nu superduperövertaggad.
Jag ska sluta vara så negativ hela tiden, jag lovar.
Men först måste jag bara få säga hur extremt lite jag vill vara här på Gotland.
Gotland suger så jävla hårt, och fick jag bestämma skulle jag aldrig mer komma hit.
Jag har hemlängtan.
Efter fyra timmar.
Ha så kul i helgen, jovisst.
Ja idag är det fredag och jag åker ner till Gotland.
Det är inte så att jag inte vill träffa alla, det vill jag.
Men jag tycker att dem kan komma hit någongång också.
Att se fram emot båtresan på sex timmar är inte lika lätt nu som det var för några månader sen.
Men det är ju bara över helgen jag åker ner, bara över helgen jag är hemifrån.
Hemifrån.
Varför känns det så jobbigt nu? Varför har jag aldrig haft det förut, varför har jag inte en enda gång haft hemlängtan under hela tiden jag bodde på Gotland? Var jag än bodde kände jag alltid att hemma bra, men borta bäst.
Nu plötsligt är det tvärtom. Jag vill inte lämna hemmet, jag vill inte gå härifrån.
Jag längtar tills skolan är slut så jag kan få komma hem och bara vara, bara sitta i köket och plugga medan Lovisa springer runt och lever för fullt.
Nej, jag vill verkligen inte åka till Gotland.
Och iochförsig - varför ska jag träffa alla när jag åker ner?
Det är ju inte direkt så att ni kommer hit för min skull någongång.
Jag har slut på inspiration. Eller tid, jag vet inte riktigt skillnaden.
Det är läxor på läxor hela tiden, och ändå tycker jag inte att det är så överdrivet mycket.
Inte som jag förväntat mig att det skulle vara.
Jag stormtrivs med att vara sexton år och gå på gymnasiet, jag stormtrivs med att bo här i Nynäshamn.
Jag stormtrivs med att kolla på NHC:s matcher, jag stormtrivs med mitt nya boende.
Jag stormtrivs med min ekonomi som kommer igång i slutet av den här månaden, och jag stormtrivs med min kusin.
Ja, jag stormtrivs med mitt nya liv.
Imorgon åker jag tillbaka till Gotland, över helgen men ändå.
Jag är inte speciellt taggad på det, men vill jag fortfarande vara skriven på gotland så är det något jag måste göra.
I helgen är det ju ändå insparken, och det ska ju bli kul.
Så fort jag har fått igång dem sortens känslor. För just nu ligger de längst ner på botten. Jag vill bara stanna hemma i helgen, bara kolla på teve och för en gångs skull ta det lugnt.
Men lika bra att ha det överstökat, så har jag resten av månaden le-le-ledig.
Och då ska jag njuta, njuta som få.
Ni suger.
Det är ju bara pinsamt att sitta där och heja på er, och hoppa av glädje när ni får in något enstaka mål.
Och resten av min kväll gick också åt skogen.
Jag kämpar fortfarande med kemin som ska vara klar tills imorgon.
Trots att allt annat kommer ivägen.
Ibland är det svårt att hålla koll på allting.
Jag tappar greppet om vad som är viktigt, jag låtsas som att problemen inte finns.
Jag väljer att leva en dag i taget och blunda för den verkliga framtiden.
Jag väljer att leva i min egen värld, där nutiden aldrig varit bättre och där framtiden blir precis som jag föreställer mig den.
Om du bara vill att jag ska dela din sorg, säg det istället.
Du kanske inte ser det, men avståndet mellan oss blir allt större.
Avgrunden blir allt djupare och klipporna blir allt brantare.
Ser du inte, vi faller.
Ofta att det skulle hända liksom.
Troligt att jag skulle sätta mig med mina läxor idag och göra dem.
Vad är oddsen.
Nej, jag har inte sett skymten av mina skolböcker idag. De ligger faktiskt fortfarande kvar i väskan som jag slängde på sängen direkt efter skolan.
Jag får ta tag i det imorgon, för imorgon är det tisdag och då har jag absolut inget annat att göra än att just bara plugga.
Plugga matte, plugga naturkunskap.
Plugga kemi och plugga engelska.
Ja, det är så jävla und-und-underbart att gå på NV.
Hemma igen, och allting är som vanligt, vardag igen.
Matcherna på Gotland var endast pinsamt dåliga.
Det var såna där matcher som man undrar varför man egentligen hejar på ett så (ibland) kasst lag.
Hela Gotlandsvistelsen blev för övrigt inte som jag hade hoppats på.
Fast lördagen var ändåhöjdpunkten.
Allting var som vanligt med oss, och jag insåg hur stor del du en gång var i mitt liv.
Du är det fortfarande, men det blir en annan sak när vi inte bor på samma sida havet.
Men förhoppningsvis kommer jag tillbaka om några veckor, och då får vi passa på igen.
Jaha, alltså. Måndag igen.
Måndag innebär två timmar matte på morgonen och naturkunskap.
Måndag innebär sluta relativt tidigt och njuta av ledigheten.
Måndag innebär att kasta ledigheten i sjön och begrava sig i berget av läxor.
Måndag innebär att ha hela veckan framför sig.
Just den här måndagen väntar jag förväntansfullt på hur trettiosexan utvecklar sig.
Den har änå börjat bra.
Dessutom har jag fått ordning på banken nu, så idag blir det till att betala hyran.
Och sen försöka leva sunt resten av månaden.
Ofta att det skulle inträffa liksom.
