Något som stör mig, min alldeles enkla och bra tillvaro, det är min (o)fritid. Imorgon är min sista lediga dag på jag vet inte hur länge. Körlektion, men sen då? Jag har knappt någon tid att träffa vänner på, men när jag väl har det så finns det inga att träffa, för alla har fullt upp. Sen vill jag vara så mycket som möjligt med Magnus eftersom han kanske åker iväg i höst. Jag hatar att vara kluven, eller att behöva vara det. Det är så mycket jag vill hinna göra. Jag vill inte ruttna bort i sommar, eller drunkna i pengar. (Fast får man välja mellan att drunkna i vatten eller pengar så väljer jag nog det sistnämnda.) Men nu såhär i skrivande stund slås jag av en tanke.
Jag får alltid ångest. Vad jag än gör, hur bra jag än har det, hur lycklig jag än är. Så är jag aldrig nöjd. Mycket vill ha mer, medan jag vill ha allt. Jag vill bo i Nynäs, nära till allt som jag alltid haft nära till, jag vill bo här hos Magnus för jag stormtrivs. Jag vill jobba, jag vill vara ledig och umgås med vänner, åka in till stan, åka till Gröna Lund, åka iväg till kompisars landställe, bada och sola en hel dag, läsa tusen böcker och äta jordgubbar med mjölk. Jag vill springa och träna och svettas och känna hur kraften försvinner, för att sedan känna hur jag får tillbaka den dubbelt upp. Jag vill skratta hela dagarna och hela nätterna, jag vill inte sova bort en enda timme. Jag vill träffa min familj, bara kunna krama om var och en av medlemarna. Sen vill jag äta glass varje dag. Jag vill åka ut med båten till en ö tillsammans med vänner, grilla på engångsgrillar, bada i solnedgången och sova i ett tält. Jag vill spela fotboll där ingen egentligen bryr sig om resultatet, bara sällskapet. Jag är aldrig nöjd. Eller så är jag det. Min sommar kommer vara bra, och jag ska försöka hinna med allting. Jag börjar med att läsa klart Breaking Dawn. En sak i taget.
Okej, det var alltså såhär det skulle bli för mig i sommar. Två jobb. Ingen fritid. Ingen möjlighet att träffa vänner och familj. Ingen sommar hemma på Gotland. Jobba, hem, äta, sova, jobba, hem, äta, sova. Och lite träning däremellan, när det finns tid. Inget Gröna Lund (vilket är vad jag ser fram emot mest ungefär varje sommar (ge mig en dag på Gröna Lund och du har gjort mig till den lyckligaste ungdomen alive).
Men vem är jag att klaga, pengar är ju faktiskt precis vad jag behöver och vill ha. Jag hoppas bara att jobben inte krockar, att tiderna ordnar sig, att allting ordnar sig. Jag undrar om det här är sommaren som jag kommer minnas som den där sommaren då ingenting hände. Eller så kanske det händer massor? Att se möjligheter och inte problem är min grej i sommar, samt att göra en ny sak varje dag. Jag måste börja skriva ner varje ny sak jag gör, för hittills kan jag knappt komma ihåg de saker jag gjort hittills.
Så. Vad mer. Körkortet är väl helt OK på G. Körlektioner varvar jobbet numera. Annars är det inte så mycket som händer, midsommar imorgon som ska firas med Magnus och co här ute på Lisön. Nu ska jag hoppa i duschen efter en lagom springtur såhär på kvällskvisten. Härligt med sommar.
Idag vaknade jag upp hemma hos Sofia. Pirates of the Caribbean. Caribbeanchoklad. Godis. GOTT. Färgade ögonfransar. Nu har jag bara ett avsnitt kvar på Samantha Who. Härnäst: 50-årskalas
Idag sprang jag för första gången igen sedan jag blev förkyld, och det var hur skönt som helst! Dock blev det bara 3 km idag, jag gillar inte att vara otränad. Har snart betat av hela serien "Samantha Who", så nu vet jag inte vilken serie jag ska börja kolla härnäst. Kanske ska fortsätta Gossip Girl som jag påbörjade förra sommaren? Annars har jag ju i och för sig min megalista med serier jag skulle kunna följa:
dawson's creek
8 simple rules
twin peaks
7th heaven
glee
according to jim
cougar town
gossip girl
entourage
modern family
joey
Dawson's creek
8 simple rules
Big Bang Theory
Twin peaks
7th heaven
Glee
According to Jim
Entourage
Modern Family
Joey
Har svårt att bestämma mig för vilken jag ska börja med.. Men det lutar nog mot Gossip Girl.
I onsdags hängde jag med Sofia. Vi försökte tillverka vit chokladglass, men det gick inte så bra, för jag förstöde den. Ett twilightmaraton, carbonara och lite annat galet gjorde dagarna till bra dagar.
Igår tog jag med mig Dino på en joggingrunda - jag var ju tvungen att se om jag var frisk än (hostan är kvar) - vilket var jävligt skönt och efterlängtat. Men när jag skulle sova så sa min hals ifrån, så vi får väl se. Tänkte ta mig ut på en långpromenad nu, sen: sola innan vi ska på studentmottagning inne i stan. Hej
"Blod är tjockare än vatten" är ett vanligt uttryck man använder för att visa att familjen finns där oavsett vad, och att det inte är lika självklart när det kommer till vänner. Men ibland undrar jag om det verkligen stämmer. Spelar blodsband någon roll över huvud taget? För det verkar ju vara så lätt att fullkomligt klippa av med en släkting, familjemedlem, när helst man känner för det. Bara så där, tack och hej då. Jag är fullt medveten om att det inte är något ovanligt i vår släkt, men det är dem. Dem. Inte vi. Aldrig. Vi sa alltid det, under alla dessa år. Aldrig vi, nej, vi är inte som dem. Vi är bättre. Vi är "den nya generationen". Med oss slutar problemen och skitsnacket, med oss slutar det fula som alltid funnits i vår släkt. Med en släkthistoria som är så krånglig att förklara ingående att det skulle ta uppemot en vecka att gå igenom allting, så var det skönt att tro att du var annorlunda. Men tji fick jag för det. Att agera så som du har gjort är barnsligt, omoget och långt ifrån ansvarsfullt, för att inte tala om patetiskt, trångsynt och småsint. Det finns många ord som kan beskriva ditt agerande, men jag tror jag nöjer mig här. Det var ett svek som inte riktigt går att förlåta.
Jag trodde aldrig att det här kunde hända. Inte oss. Men som sagt, du lyckades lura mig. Allt det här får mig att börja fundera på om vi verkligen har haft det så bra som jag vill minnas. Allt det roliga, knäppa, totalt galna och det allra bästa som bara du och jag kan förstå - var det på riktigt? Kom vi så bra överens för att vadå, vi inbillade oss? Anpassade oss efter varandra? Trodde vi att vi var oss själva med varandra, när det egentligen var tvärtom?
Nej, såklart det inte var. Vi var perfekta för varandra. Vi hade kul, vad vi än gjorde. Vi förstod varandra fullständigt. Vi visste exakt vad den andra tyckte om något eller någon, vi visste exakt var vi hade varandra. Jag vet helt ärligt inte vad det var som ändrade din inställning. En snäll gammal man, en farfar, som du haft kontakt med hela ditt liv, litar fullkomligt på och som aldrig givit dig någonting annat än kärlek, sådan kärlek som en farfar bör ge sitt barnbarn? Eller var det kommunikationshinder som var svåra att ta sig förbi? Det kanske helt plötsligt blev väldigt svårt att prata med mig? Men vad vet jag, du kanske fick tunghäfta. Fast å andra sidan, jag tror jag känner dig vid det här laget. Och tack för att du visade mig, nu vet jag äntligen vem du egentligen är och vad du faktiskt går för.
Du passar bra in i den här släkten. Det kanske jag också gör, det säger jag ingenting om. Nu ska jag vara lat av mig och skylla på det enda som inte kan försvaras; vi har det i generna. Vi kommer aldrig komma ifrån vad vi egentligen är. Det enda vi kan göra är försöka vara bättre än så, och hoppas på att vi hittar någon som klarar av oss, och som vi kan behandla bra. Jag vet hur svårt det är.
Som jag sa, vi har det i blodet.
Spännande saker som har hänt idag
- Jag tappade min mobil djupt ner i en bäddsoffa, så djupt att jag inte fick fram den på flera timmar.
- Har fått så sjukt många myggbett. Idag har jag fått fler myggbett än jag fick hela förra sommaren. Eller ja, sommaren innan det egentligen, förra sommren hade jag hela ena benet fullt med myggbett. Jag tror att det var kring 30 stycken, bara på ena benet.
- Haft sönder ryggen. Eller egentligen hade Adam sönder min rygg. Vi var ute på en wakeboardtur, och plötsligt kom en våg (stor våg) och vips, så var min rygg förstörd.
- Ätit nog en av de godaste tårtor någonsin.
- Sett min pojkvän åka wakeboard för första gången. Han var duktig och jag blev imponerad, och lite stolt.
- Funderat väldigt mycket på framtiden.
- Längtat ihjäl mig efter att få komma ut och springa igen. Jag avskyr att inte vara frisk.
Studenthumöret var fortfarande på topp igår; två studentmottagningar på samma dag. Första hos Emma med god mat, gott sällskap och kubb. Fortsatte direkt till Wiklunds mottagning; god mat, gott sällskap och kubb. En helt godkänd dag, ja det var det. Jag letade desperat efter en sovplats med tanke på att jag skulle jobba tidigt idag, och efter lite för mycket singstar hos Wiklund fick jag följa med Sofia hem. Tanken var att jag skulle få vara utvilad idag, men så blev det visst inte eftersom vi var uppe till närmare tretiden (?). Vi var trötta och totalt röstlösa imorse, fast en fein frukost gjorde livet lite lättare. Slutar jobbet om 1½ h, då ska jag hem och steka järnet i min nya bikini (som jag är helt kär i). Fint väder och jag slutar snart, jag mår rätt så bra.
Det må låta klyschigt, men dagen var en av de bästa i mitt liv och allting var helt lyckat, från morgon till kväll. Jag har fortfarande inte insett att jag gjort det, tagit studenten. I veckor har jag gått omkring och våndats för den här dagen, och helt plötsligt var den över och borta, för att aldrig mer komma tillbaka. Konstigt nog är jag förvånansvärt lycklig idag, hela jag är fylld av lyckokänslor. Så fort jag tänker på igår så ler jag, och vill bara hoppa runt och skrika ut min glädje. Tack NV3, för de här tre åren. Ni gjorde min gymnasietid till den bästa, men också den som gick fortast. Men jag förlåter er för det, alla bra stunder väger upp.
Love you, guys
