Förlåt. Förlåt för att jag är som jag är, förlåt för att jag agerar och tänker som jag gör.Det är inte min mening att såra dig, jag ville aldrig att du skulle vara ledsen. Jag vill att du ska må bra, så som du gjorde förut, i början.
Det var inte min avsikt att få dig att gråta, det var aldrig något jag ville, att höra din brustna röst i telefonen som skyller på något oväsentligt, något dumt och genomskinligt bara för att få en anledning att avsluta samtalet och lägga på så fort som möjligt. Att bryta det enda som var mellan oss.
Jag fick höra det idag, utifrån; att jag tar dig för givet.
Nej, jag har tagit dig för givet. Det är slut med det nu, jag vill att det ska vara bra. Jag vill att vi ska ha det bra.
Jag vill inte känna din sorg, jag vill inte känna min sorg.
Jag vill att du ska förstå mig, jag vill att du ska se det ur mitt perspektiv, jag vill att du ska inse att jag inte prioriterar bort dig, jag är bara vilsen. Jag vet inte vad jag vill, jag vet knappt vad jag gör här när det blir såhär.
Det är händelser som dessa som får mig att fundera på om jag tog fel beslut.
Kanske borde jag ha stannat hos dig. Du behöver mig. Jag behöver dig.
Inte på samma sätt längre, men jag behöver dig fortfarande lika mycket.
Emellanåt var det ju ändå så bra med oss.
Emellanåt var det ju ändå så perfekt.
Det kommer ju inte alltid finnas, tillslut kommer det aldrig mer finnas vi.
Kommer jag ångra mig då? Kommer jag inse då att jag gjorde fel, kommer jag klandra mig själv för att ha struntat i dig, varit för egoistisk?
Kanske hade det varit värt det.
Men det kommer jag nog aldrig få veta.
För jag kommer nog aldrig mer tillbaka.
