Jag gick mitt sista år på gymnasiet och det var nog det som gjorde allting okej. Vi åkte på flera resor, mest med vår inriktning, men på våren åkte vi till Kiruna med klassen och det var en av de bättre resor jag gjort. Ett minne för livet, som man säger. Ångesten inför studenten liksom dämpades lite när vi alla var så nära, men så fort vi var tillbaka i vardagen gjorde den sig påmind igen. Studenten var en bra dag, min pappa och båda mina bröder var och såg mig springa ut ur gymnasiet för att aldrig mer återvända. Jag var lycklig, och skulle mer än gärna vilja återuppleva den dagen. 

Min äldsta bror gifte sig i augusti och den dagen började ett av de större familjebråken vi haft. Vi slutade prata helt och hållet med mamma, och det är först nu, ett halvår efter händelsen, som vi så smått börjar återfå kontakten. 

Den sommaren hade jag lyckats skaffa mig två jobb och jobbade bokstavligt talat dygnet runt. Nätter/morgnar på Destination Gotland, dagarna på Konsum uppe i centrum. Jag fick många nya vänner och livet var i stort sett bra. En vecka innan studenten flyttade jag hem till Magnus, eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen när min dåvarande lägenhets ägare kommit tillbaka från Australien. Mina jobbtider och brist på tid att tillbringa med Magnus tärde på vårat förhållande och i oktober, efter att jag flyttat från honom och hem till min kompis Sofia i Ösmo så tog det slut mellan oss. Eller jag vet inte om man kan kalla det slut, men jag sa att det var så även om jag inte kände det så. Jag var förvirrad, ensam och visste inte vad jag ville. "Uppehållet" varade i en vecka, sen insåg jag att jag inte kunde vara utan honom. Jag var fortfarande vilse, men det kändes bra att känna att Magnus fanns där igen. 

I augusti flyttade Emma till USA för att vara au pair i ett år. Jag minns dagen som igår, när hon kom till mitt jobb och stod där i sitt bananlinne och jag kom utspringandes i mina arbetskläder och kramade om henne så länge jag fick och tänkte; sista gången på ett år. Nu känns det nästan overkligt att jag en gång faktiskt hållt om henne. 

På hösten ströjobbade jag lite, bland annat på ett eventföretag tillsammans med min vän Sandra, men det blev bara kortvarigt. I oktober började jag jobba på Coop Nära i Gamla stan. Nervös och vilse visste jag varken ut eller in och var helt säker på att om jag tog det här jobbet skulle mitt liv förändras radikalt. Ungefär en, två, veckor efter att jag började här hände allt med Magnus. Det höll på att förlora mig mitt jobb, när min chef såg hur dåligt jag jobbade, och hur icke-service minded jag var. Det var för mycket runt omkring, jag fungerade inte som jag skulle. 

Som ett uppbrott i allt kom Virginia hem från Australien där hon varit i ett år, och överraskade mig. Helt plötsligt stod hon i Sofias kök och bara kollade på mig. Jag började backa bort från henne och trodde att det var en dröm, var liksom rädd att hon skulle försvinna igen om jag kramade om henne. 

Farmor flyttade från sin lägenhet i Stockholm och hem till pappa på Gotland. Jag blev sorgsen över vilket liv de lever men försöker samtidigt vara glad för deras skull, när jag är där jag är och klarar mig själv så har de ju bara varandra. 

I december flyttade jag till en 3:a på Fridhemsplan tillsammans med en tjej jag knappt kände, vi hade jobbat tillsammans på Coop Forum sommaren -09, men sen dess har vi knappt pratat. Jag tänkte inte efter så mycket när hon frågade om hon fick flytta in med mig, det var liksom bara ja, jag har inte råd med den själv. Tanken slog mig aldrig att; jag känner henne inte ens. 
Nu har vi bott här i snart 2 månader och upptäckte att vi nog behövde varandra. Det är toppen här på vårt lilla kungsholmen och på jobbet är jag numera färskvaruansvarig. 

Det har varit mycket sorg och smärta det gångna året. Jag har hatat, saknat, ångrat, undrat, skrikit, gråtit. Minst av allt har jag förlåtit. Det har varit för mycket, för stort. Det har hänt sådana saker som man bara inte kan förlåta.

Men imorgon kommer även Virginia upp till mig, så om jag skulle ha en riktigt dålig dag på jobbet så har jag ju någon som kan trösta mig när jag kommer hem i alla fall.