Imorgon är det dags för högskoleprovet. Tidigare idag kändes det lite som domedagen, men nu när jag (i sista sekund) har gjort ett testprov på studera.nu så känner jag mig lite lugnare. En annan bidragande effekt till mitt nyvunna lugn kan vara den nyinköpta linjalen - som jag är helt säker på kommer rädda mig imorgon - och bananer. Nu ska jag krypa upp i soffan med en skål nötter och mörk choklad och njuta av att det är fredag, om så bara för en liten stund, för jag måste försöka sova kring åtta timmar inatt. Det är så ångestladdat, men jag försöker att inte tänka på det. Mest nervös för att gå fel, inte hitta. Kungsholmens gymnasium, byggnaden är sjukt stor. Jag avskyr att verka/vara vilse. Vill bara veta. Allt.
Förresten, en liten parantes. Idag sprang jag en mil på bandet, och har förbättrat tiden sedan föregående med nästan fem minuter. Jag är nöjd, om jag lyckas förbättra min tid lika mycket nästa gång så är jag nere på under 60 minuter, och det var ju mitt mål! När jag väl är där får jag se vad mitt nästa mål blir, men en sak i taget. Hade även min sista tid med personliga tränaren igår, och vi körde samma pass som vi gjorde allra första gången, för att se om jag förbättrats något. Passet bestod av 400 m löpning, och tre omgångar rodd, benböj och armhävningar, x21, x15 och x9 och därefter 400 m löpning igen. Förra tiden var 08:58, och den här gången landade jag på 07:31 - en förbättring på nästan 1½ minut! Jag är otroligt nöjd med resultatet. Härifrån kan jag bara fortsätta framåt.
Nu får ni ha en fortsatt trevlig fredag. Godnatt, jag signar ut.
Jag kommer på mig själv med att tänka på morfar väldigt ofta. Varje morgon när jag går till jobbet. Varje gång jag ser en bil. (Ingen av mina föräldrar har under min uppväxt ägt en bil, så det var alltid så speciellt när vi fick åka bil med morfar i någon av hans häftiga sportbilar). Varje gång jag ser stadshuset. Varje gång jag hör eller ser ordet Kungsholmen. Så fort någon säger Gotland, eller vissa ställen på Gotland. När jag tänker på gatan jag växte upp så tänker jag automatiskt på morfar. Min gamla skola, Solbergaskolan. Åhléns. Vandring. Öppna spisar. Polly. Utlandsresor (eller bara världen över huvud taget). Att hyra videofilm. Konsum. Kontanter. Lättmjölk. Smulig ost. Fotografier. Allt jag ser, hör eller rör vid kan jag associera till morfar. Han var en stor del av mitt liv. Jag gråter inte längre, jag försöker bara minnas allt det bra med honom, det som gjorde mig lycklig. Resten är som det är, vare sig man vill eller inte.
Idag ringde jag till min gammelmormor, g-mormor. Hon blev så glad när jag ringde, och jag blev så glad när jag fick prata med henne. Man ska ta vara på varandra, det sa vi. Och det ska vi. Jag tänker på min bästa vän Virginia och hennes relation till sin farmor. Jag önskar att jag hade haft den relationen med g-mormor under alla år, och inte att jag bestämmer mig nu, när jag förlorat någon och insett vad det gör med en. Men sånt är livet, och man kan bara göra något åt det själv. Vi pratade mycket, gammelmormor och jag. Även fast det gått så lång tid sen sist, så var det som den naturligaste saken i världen. Hon låter fortfarande precis lika pigg på rösten som för så många år sen, men hon berättade att hon har rullator nu. Jag blir lite rädd, kan liksom inte föreställa mig henne skrutta runt i lägenheten med en rullator. Men livet tar ut sin rätt, jag vet. Jag har märkt det. Vi bestämde i alla fall att jag ska komma och hälsa på henne nu på söndag. Hon blev så glad, och jag blev så glad för att hon blev glad. Att jag kunde göra henne glad, bara genom något så simpelt som ett telefonsamtal. Tänk på det, vad du kan göra för någon annan människa, bara genom att finnas och visa att du är där.
Imorgonbitti ska jag till vårdcentralen för att ta prover för min glutenintolerans. Har fått läkartid på Gotland den 1 maj, men det är ju ett tag kvar tills dess. Nu ska jag kika lite på högskoleprovet, är lagom peppad inför lördag just nu faktiskt.. Ingen lust alls. Men det lär kännas bra när det är över. Usch, det var länge sedan jag kände en sån här ångest inför något.
Det sista avsnittet av "Får vi följa med?" med Filip och Fredrik. Helt klart bästa serien jag sett, och detta är helt klart det bästa avsnittet! Jag var bara tvungen att få med det här. Om ni kollar - ENJOY!
"Du är en riktigt stark löpare", "That's why I love working with athletes!", "Jag hoppades på att slå 13 minuter, och du slog 12 - nästan 11 - grymt bra jobbat, Nathalie, riktigt bra!" "Det tar de flesta 3-4 gånger att komma till dit du är nu efter bara en gång, det ser riktigt bra ut." (om en ny övning jag fick lära mig idag)
Detta är bara en del av vad Calvin berömde mig med efter dagens pass. Det känns så sjukt bra att jobba med honom, han är det bästa av två världar; han pushar en till MAX och får en att bara vilja fortsätta, fortsätta dö en utdragen, jobbigt och tröttsam död, han är en sån där som man inte vill göra besviken. Man vill bara fortsätta imponera på honom, göra honom stolt. När man sen är helt slutkörd, när han verkligen tagit en ångvält och kört över en hundra gånger om, så berömmer han en så man tror att man kommit till himlen, och allt det jobbiga var HELT KLART värt det. Det blir liksom lite som en hat-kärlek. Jag är så nära att ge upp ibland, men han får mig ändå att vilja tänja på gränserna för vad jag egentligen orkar. Det är tråkigt att nästa gång är min sista timme. Jag vill fortsätta! Tanken far igenom mitt huvud, om och om igen - ska jag köpa 6 timmar till, kanske nästa lön? Sen kommer jag på att jag då isåfall nästan lagt 7000:- på personlig tränare. Och det är faktiskt för mycket pengar.
När E-type var inne och handlade idag så sa till mig och Tommy; bli aldrig känd. (Efter att han tröttsamt lagt på telefonen, antagligen någon kvällstidning som fått nys om ett rykte som troligtvis inte var sant). Men jag vet inte riktigt, det kanske inte skulle vara så pjåkigt ändå. Då skulle liksom inte pengar vara något problem, och jag skulle kunna fortsätta träna med Calvin så länge jag vill. (För att nu låta så ytlig och jag-bryr-mig-inte-om-världsproblemensomsvältfattigdomkrigmm-som möjligt)(vilket jag absolut nu inte gör! (inte-bryr mig, alltså)).
För att återgå till ämnet. Dagens pass gick suveränt och ingen är gladare än jag efter mina PT-pass. Nu är det dock dags för mig att förbereda mig för sängen. Kanske försöker somna till Filip och Fredriks "Får vi följa med?"
I helgen var Magnus hemma. I fredags var vi ute med Viktor och Sebastian, men kvällen blev ganska kort, runt tolvsnåret åkte vi hem och åt B&J's istället. I lördags åkte vi hem till honom och bara tog det lugnt, njöt av det fina vädret, plockade fram utemöblerna och åt våfflor.
Förr, i ett annat liv, så var det ett positivt tecken att ställa om klockan till sommartid. Men nu innebär det istället att det återigen är mörkt när jag går till jobbet. Och då ställer jag mig själv frågan; varför ska man behöva gå upp så ohumant tidigt? För ja, det är verkligen ohumant.
Igår bestämde jag mig för att ta tid på hur lång tid det tog för mig att ta mig en mil på löpbandet. (Vet inte riktigt vad jag ska kalla det när jag inte sprang hela tiden och inte gick heller, men jag sprang ändå betydligt mer än vad jag gick). Hur som helst så tog det 66 minuter. Mitt mål är att komma under 60 mimnuter. Helst vill jag landa på 58 minuter - ish.
Runt 20-tiden igår kom Sofia förbi en stund för att titta på Harry Potter innan jag skulle hoppa i säng och ladda om för en ny vecka. Ca sju timmars sömn inatt, kanske kan orka med den här dagen också.
YES! Idag var en bra dag, fylld med massor av positiv energi! Allting började när jag klev upp imorse, gick till jobbet i min tunnaste vårjacka (och svettades!) längs Norr Mälarstrand, solen i ögonen. Fortsätter på jobbet när jag upptäcker att jag inte är i zombiemode, att jag är pigg i kroppen och alla rörelser INTE är jobbiga. Sedan blev det bara bättre när jag bestämde mig för att bryta min vardag och gå med Sanna på en minishoppingrunda. Klockan var närmare 17:30 och det var fortfarande varmt ute = mitt humör kunde OMÖJLIGT gå neråt. Kommer hem och vänder, direkt till gymmet för att hinna värma upp innan min PT-tid. Calvin taggade och jag kände att idag hände det, idag kom jag tillbaks på riktigt. Riktigt skönt! Nya övningar, och allt var bara toppen. Jag är på topp! Igår powerwalkade/löpte jag omvartannat, en mil. Var redan då så smått på väg tillbaka.
Imorgon är det fredag och solen går upp kl 05:42, det vill säga undefär samma tid som jag börjar promenera mot jobbet. Allting är underbart!
Mitt älskade Stockholm, blir mer kär i den här vackra staden för varje dag som går
Vad har hänt? För andra dagen i rad nu så snöar det. Det var ju vår alldeles nyss? Jag slängde på mig vinterjackan idag, och vårvägrade. Jag tog bussen till jobbet. Och jag lyssnade inte på någon vårmusik. Fast när jag kom fram såg jag att vattnet vid kajen hade smält, så då kom lite vårkänslor tillbaka. Men jag ska väl inte säga något, det har säkert frusit på imorgon igen.
Har just kommit hem från gymmet, och hunnit äta. Och på tal om gymmet. Jag har helt tappat lusten. Suget. Orken. Viljan. Styrkan. Det finns inte där längre. Jag går på bandet i en timme, springer kanske tio minuter i lagom takt (inte så att jag blir helt slut och känner att jag hellre blir manglad av en lastbil än att fortsätta springa på det där hemska bandet) och sen är jag klar. Färdig för dagen, dags att gå hem. Inget styrkepass här inte, inga tre timmar på gymmet längre. Jag vet inte vad som har hänt. Som idag, till exempel. Då gick jag på bandet i en timme, försökte mig på att springa en kilometer, men att spurta 400m i intervaller var absolut inte att tänka på. Därefter var tanken att jag skulle köra mage, men jag pushade mig verkligen inte. Jag ville inte att det skulle vara jobbigt, att det skulle kännas. Jag gjorde 20 vanliga situps, plankan 3x20 sekunder och 25 crunches. Istället för mina vanliga 2-3x50 på varje övning x2. Jag har liksom gett upp. Jag hoppas att min ork kommer tillbaka snart, men jag tror jag behöver lite motivation. Jag har hamnat i en svacka, och dessutom är pollensäsongen snart här, vilket inte direkt ger mig energi. Vår granne började prata med mig idag, vi kom hem ungefär samtidigt. Frågade lite om min träning osv, sa att hon tränade vanligtvis men hade varit sjuk ett tag. Vet inte hur gammal hon kan ha varit, men i sena 20-årsåldern gissar jag på. Jag kanske ska ta och fråga henne om vi ska gymma tillsammans.
Nu kommer snart Sofia hit, så jag ska väl diska och fixa resten inför morgondagen.
Söndag. Ingen söndagsångest (som vanligt). En apelsin, en kiwi, en banan, lite yoghurt, en kopp te och iskallt vatten till sen middag. Hanna i vardagsrummet framför Big Brother och jag här i köket, framför datorn.
Igår var det dags för utgången med Enskedegrabbarna. Jag och Sofia åkte härifrån runt sjusnåret. Kvällen bestod av en trevlig middag hemma hos Viktor som sedan följdes av utgång till Avenyn. En väldigt bra kväll, som avslutades med 4 paket glass hemma i Viktors soffa klockan 5 på morgonen. Jag och Sofia var slocknade i min säng runt klockan 6 imorse, och vaknade först runt ettiden. En fulländad helgfrukost senare begav vi oss mot Eriksdalsbadet för några simrundor. Simmade en kilometer för att försöka få mina armar att fungera igen, (dock utan resultat kan jag nu meddela), badade bubbelpool och bastade. En bra dagen-efter. När vi kom hem hade Hanna lagat världens godaste carbonara, jag har verkligen inte haft någonting att klaga på idag (förutom mina armar, förstås). Jag pratade med min PT och vi kom fram till att det nog var bäst att skjuta fram tiden till nu på torsdag istället. Så imorgon blir det alltså bara bandet för min del.
Kvällen i övrigt har bestått av storhandling och tvättstuga. Dags att ladda om för en ny vecka. Godnatt!
Har övat lite shuffle nu, går rätt bra faktiskt. Fast man känner sig lite dum som hoppar runt här hemma. Men det går framåt, kan nu The Running Man och T-step. Jag vill verkligen kunna shuffla, vore så sjukt häftigt. Nu är det bara att öva öva öva. Det här ska sitta!
I onsdags hade jag ju som sagt min PT och ja, i föregående inlägg berättar jag om det passet. Idag, tre dagar efter, har jag fortfarande ordentligt ont i mina armar, främst biceps. Det är inte som ett konstant ont, men jag kan inte räta ut armarna rakt, ska jag göra det blir det sakta men säkert och med några fällda tårar. Det gör något fruktansvärt ont, det känns liksom inte som träningsvärk längre. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag funderar på om jag kanske ska höra av mig till min PT idag och fråga honom vad det kan vara. Jag pratar med Virginia ATM och hon trodde att det kanske kunde vara en inflammation, om musklerna är lite uppsvällda. Jag vet inte, men ont gör det i alla fall. Jag kunde inte sova ordentligt inatt heller för jag vaknade var och varannan timme av att det värkte och jag försökte räta ut armarna. Mardömsnatt. Och ikväll ska vi ut, jag undrar hur det kommer att bli.
Igårkväll innan jag skulle sova låg jag och kollade lite på shuffle, och har bestämt mig för att lära mig att shuffla. Så nu sätter jag igång. Eller kanske när Hanna har åkt, vill ju inte skämma ut mig sådär som man alltid gör i början när man inte kan något tillräckligt bra.
Hade inbakad fläta häromdagen, och såhär såg det ut när jag släppte ut det, jag borde alltid ha såhär fint hår.
Dagens träningspass var en verklig PINA. Började som vanligt med tillbringa en timme på bandet själv innan PT-timmen började. Kände direkt att jag inte orkade, kunde ha somnat där på bandet efter bara fem minuters promenad i normal takt. Jag var absolut inte på topp idag. Jag försökte mig på att löpa mina intervaller som vanligt, men det var något konstigt idag, känslan av håll liksom fanns där hela tiden och störde. Jag orkade faktiskt bara med två-tre 400-meters löpning idag, till skillnade från annars då jag kan hålla igång i en hel timme och spurta var ~500:e meter.
Hur som helst, jag vilar tjugo minuter innan passet i hopp om att energin ska komma tillbaka, tyvärr utan resultat. Dagens timme började med lite rodd som uppvärmning - har verkligen fått in tekniken där - för att sedan lära mig två nya övningar innan vi gick över till själva passet. De nya övningarna var en utökning (?) av marklyft, där jag använde en kettlebell och fullföljde marklyftrörelsen med armarna som ett Y upp under hakan, samt halva denna rörelse. Passet bestod av tre delar; löpning 400 m, utfall x 10 och "hoppchins", dvs. ta ett avstamp för att få kraft nog att häva mig upp i ett par ringar och sedan hålla emot på nedvägen, x 10. Självklart gick det på tid och dessa tre moment skulle jag göra fyra gånger. JAG VAR HELT SLUT. Men det är den känslan jag vill åt, den där underbara känslan när man tror att man kan dö när som helst för att man är så slut i varenda liten tråd i kroppen, för att sedan känna energin komma tillbaka och där, precis då, då är jag oövervinnerlig. Utan en personlig tränare/någon som pushar mig stenhårt så kommer jag inte dit. Jag är för bekväm av mig helt enkelt. Jag är riktigt nöjd med min PT, han ger mig alltid mycket beröm och konstruktiv kritik, och han är alltid noga med att understryka när jag gör rätt. Riktigt kul är det! (Även fast jag nu inte ens kan lyfta min mobil utan att ta hjälp av andra armen). Efter att jag varvat ner lite var det dags för magen. Kasta en medicinboll över huvudet 3x10, plankan fram-höger-vänster alla x20 sekunder, och till sist två dead bug, cykeln och en till magövning som jag inte minns namnet på. HELT SLUT. På ett skönt sätt. Jag älskar det här! Är riktigt nöjd med att jag bestämde mig för att skaffa PT. Helt rätt för mig!
Ikväll jobbar Hanna stägning, så jag ska passa på att duscha, fixa inför imorgon, dansa runt till LMFAO på högsta volym och LEVA LIVET. Jag är glad att jag kan göra det två kvällar i veckan, för det skulle inte vara lika kul om jag kunde göra det varje dag, hela tiden (alltså bo själv). Jag trivs med Hanna, vi är ett bra kombo-par. På tal om det, häromdagen när jag kom hem från jobbet överraskade Hanna med två likadana halsband till oss. Det gjorde min dag, jag är lyckligt lottad som har fina människor runt omkring mig.
Här har jag inte varit på ett tag. Men livet rullar på.
I fredags var morfars begravning. Det var skönt att liksom få ett avslut, ett hejdå.
Vädret har blivit varmare, imorse var det plusgrader och sol när jag gick till jobbet. Har börjat gå hem efter jobbet också, ta vara på vädret så mycket som möjligt. Helgen spenderade jag ute på Debaser med Hanna och Sofia och på Djurgården med Hanna. Mycket fint väder att ta vara på nu, jag får inte nog av våren och alla vårkänslorna som slukar mig.
Igår hade jag min andra PT-tid. Jag var på gymmet en timme innan och använde löpbandet. Spurta 400 m (hastighet: 14.0-15.5), gå i högt tempo (hastiget: 7.0) och varva detta i en timme. Den här PT-timmen körde vi två pass, en del teknik; bl.a. marklyft och press-ups (osäker på om de verkligen heter så?). Lade därefter på vikter och körde från 10 ner till 1 reps. Andra passet innebar rodd 200 m och sedan 10 st "press-ups" med hantlar, 5kg, på tid. Detta gjorde jag tre gånger och mellan varje set fick jag lika lång vila som arbete. Målet var att förbättra min tid för varje gång. Resultatet blev följande:
Omgång 1: 1,25 min. Omgång 2: 1,15 min. Omgång 3: 1,13 min.
Slutsats: Jag lyckades!
Idag var jag på gymmet och körde intervaller en timme sedan blev det ett överkroppspass. Nästa PT-tid har jag imorgonkväll. Har stretchat lite ikväll, hoppas att jag inte är alltför stel imorgon. Calvin skrattade åt min stelhet, och som han uttryckte det så "har vi nu en del att jobba på."
Nu är det dags för mig att sova, här kommer först lite fina bilder från min favoritstad;
Även fast det är en riktig pina att promenera till jobbet nuförtiden (-9 grader) så blir det i alla fall ljusare. Så småningom så kommer värmen komma också, tills dess får jag gå mig varm.
Imorgon har jag min första tid med personliga tränaren, Calvin. Jag är nervös och förväntansfull. Jag hoppas verkligen att det kommer bli bra. Jag börjar med att köpa sex timmar, tre känns för lite och mer känns för mycket. Nu när jag inte vet hur det kommer att vara. Det ska hur som helst bli intressant!
