Nu såhär efter fyra timmars tågresa befinner jag mig 6 km från norska gränsen och kom just på en sak.

Jag fick för mig att lyssna på Bullet For My Valentine, har inte lyssnat på dem sen jag gick i högstadiet och jag minns den absolut sista gången jag lyssnade på dem. Nu när de spelas igen så inser jag en sak.

Jag kan inte släppa saker. Speciellt jobba saker. Hur ont det än gör så väljer jag ofta att åteeuppleva dem, via gamla låtar exempelvis. Det är som terapi för mig, för medan låten spelas kastas jag tillbaks i tiden, till vad som var då, till smärtan, sorgen, ångesten. Samtidigt sitter jag kvar här, i mitt verkliga liv, det som är på riktigt och är så lycklig över vad jag har och vem jag har blivit. Och när det blir för jobbigt kan jag bara stänga av, eller byta låt och minnas något lyckligt. För jag kan med säkerhet säga att jag har minnen till 95% av alla låtar jag lyssnar/lyssnat på.