Sista dagen 2007.
Jag tänker tillbaka på året som gått och undrar vad jag egentligen har gjort, fyllde jag någon funktion eller var jag bara där, flög jag bara förbi alla som en vålnad utan mening? Nej, det känns inte som jag var helt meningslös. Jag fick ganska mycket uträttat, jag växte som person och jag lärde mig att uppskatta det jag har.
Jag tror nog att jag följer Antons exempel och tar året från början.
Nyår: Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, förutom att jag smällde raketer med pappa ute vid våran rondell.
Månaderna gick och jag har för mig att året ändå började ganska bra.
Februari blev mars, mars blev april och PANG. Plötsligt stod jag där, utelämnad och ensam, visste inte vad jag ville eller vad jag gjorde, jag visste inte om jag skulle få sova den natten eller om jag skulle få mitt livs värsta samtal dagen därpå.
Maj var nog det bästa som kunde hända mig just då. Jag behövde det där, jag behövde komma ifrån allt skit och bara få leva lite utan alla runtomkring mig.
Sommaren försvann innan den ens hade kommit, Virginia flög till Malta och vi två började tappa kontakten, jag förlorade greppet om allting. Jag hade alltid tagit för givet att du skulle vara kvar där, hur illa och jävligt jag än betedde mig. Men jag kände att du var inte samma person längre, vi var inte samma människor som den gången då vi träffades. Tiden hade förändrat mig, och jag vet inte om du förändrades något, för jag var för upptagen med mina egna problem. I juni hade allting börjat bli lite bättre, och Virginia hade kommit tillbaka. Skolan slutade, och med det slutade ett kapitel i båda våra liv. Vi for till Norrland med morfar, och tiden stod still, det var bara vi två, vi gjorde allt och ingenting. Minns du hur vi skrattade när du körde första gången? Minns du hur härligt det var att bada i vattenspridaren klockan ett på natten när solen fortfarande var uppe, och minns du hur sjuk jag var dagen efter? Minns du den natten, då vi satt vid sjön och fiskade med dom andra? Minns du min "dåliga imitation" av The Grudge? Minns du den gången då vi hade lovat morfar att, ja, vi är tillbaka om en halvtimme, men vi var ute i 105 minuter och badade i forsen med kläderna på och hur vattenytan var så blank att man kunde spegla sig i den?
Tallnäs, om jag inte visste vad livet gick ut på innan så lärde jag mig det här. Allting var så bra innan, hur kunde vi bara förlora allting här? Vi hade precis haft det så bra, nu sket det sig totalt.
Två veckor och du ringde igen, men det var inte som förr och vi båda visste det. Det här gick inte att reparera.
Men, mirakel sker - och se på oss nu. Ringen på min vänstra hand skiner fortfarande lika starkt som dagen den först nuddade min hud. Skolan började igen, och mycket hade förändrats. Vänner hade kommit och gått, precis som sommaren. Jag trodde att mitt liv inte kunde bli bättre, men tillslut märkte jag att allting bara var en fasad. Alla vänner som jag trodde var dom närmaste, ni försvann allihopa, alla utom en, och Sissel, jag är glad att det blev du. Jag älskar dig.
Hösten inträdde med sina bruna löv, gråa nyanser och trista dar. I oktober förändrades hela jag, det är emot min livsstil att må bra på hösten, men nu var jag glad, jag gick runt och nynnade på alla möjliga melodier och jag var inte negativ till någonting. Det tar emot att säga det, men jag hade  blivit kär. Och inte så lite heller. I flera år har jag gått och sagt att jag aldrig ska bli kär, men nu slog det till med en väldans kraft, jag var nära att ramla av. Två månader har passerat nu, och den där känslan håller fortfarande i sig, på nytt lika stark som förut. Allt jag har nu är hoppet och Gud. Jag vill att det ska bli så, så som jag tänkt det. Jag vill verkligen, kan du inte se det?
Slutligen, December.  Jag och resten av min närmaste familj for till Brasilien, och frågan är om det nästan inet var bättre än Kina, fast på ett annat sätt. Vissa saker förföljer en genom hela livet, jag visste att jag nog inte skulle komma ifrån det här borta heller, även fast det var på andra sidan jordklotet, södra delen av ekvatorn.
Även fast julklappar inte var någon punkt på schemat i år så var det ändå den bästa jul jag någonsin upplevt, jag fick vara tillsammans med mina två bröder och mina brorsbarn, min morfar och mamma och det infann sig massa nya vänner. Tiden i Brasilien kunde gärna få gått lite saktare, men en sak lärde jag mig där borta - ta vara på livet, du vet aldrig när det tar slut. Uppskatta det du har, visa kärlek till dina vänner och framför allt din familj, när dom väl är borta kommer dom aldrig tillbaka. Njut av dom små värdefulla stunderna, och se dig omkring, lär dig av människorna du har iruntomkring dig. Så, TA VARA PÅ LIVET, VILA KAN DU GÖRA EFTERÅT.

Jag har äntligen fått rätsida på livet, och kan säga rakt ut att jag klarar mig utan er andra, dom vänner jag har nu är ändå dom bästa, ni är dom som får mig att le. Maya - jag är glad att du finns, och nyår kommer att bli super nu när du är med! ♥

Virginia, för att alltid säger dom rätta sakerna, även fast jag kanske inte förstår det just när du uttalar orden. 
Swarly, tack för att du ställde upp för mig och lovade att alltid finnas där för mig, även fast jag var så egocentrisk och inte såg att du höll på att försvinna.
Morfar, du var världens bästa, och är fortfarande, jag älskar dig och önskar att saker kunde ha varit annorlunda nu, att allt onödigt tjafs och bråk bara försvann ur våra liv.