Tjugoåttondeseptembertvåtusensju.
Jag träffade morfar idag, vi fikade på Siesta, satt där i två timmar medan allt folk kom och gick. Virginia ringde, jag trodde saker skulle bli bättre. Och det kanske det blev, till viss del. Men inte just då. Just då sket sig mitt liv totalt och jag trodde att jag förlorat allt som jag vunnit på en hundradels sekund. Jag började känna igen mig från förr i tiden, då allt kanske inte var så bra som jag trott. Jag kände mig smutsig, eländig, förödmjukad, bortgjord och tillintetgjord. Allting på en och samma gång. Men det blev bättre. Jag lugnade ner mig, jag kom in till ett tryggt hem, jag kunde vila ut mellan fyra väggar utan att oroa mig för någonting.
Tack älskling, för att du alltid ställer upp för mig. Jag är ledsen att det blev som det blev.