Jaha, nu har man gjort det med.

Nu har man suttit nästan ensam på en buss mitt i öde stockholm klockan fem på morgonen.
Nu har man stått i drygt en halvtimme på centralstationen och väntat på tåget halv sex på morgonen, medan det enda ljud som hörs är ens egna andetag.
När man plockar ur musiken ur öronen, det vill säga.

Nu har man varit med på sin brors trettioårskalas.

Nu har man åkt nästintill ensam i en vagn hela vägen från Stockholm till Nynäshamn.
Nu har man äntligen kommit fram någonstans och känt att man är hemma, på riktigt.

Nu har man haft en sträcka till skolan på cirkus fem mil.


Och allting är ändå bara kalas.
Allting är bara askalas.

Assåckallasiek.