Jaha, alltså. En dag närmare skolan, en dag närmare hockeyn, en dag närmare Gotland.
Tiden flyger förbi, och vi hinner inte ens reagera.


Var det bara så simpelt, så nonchalant?  Var inte jag mer än bara en människa du vinkade till på  stan?
Var det de här jag gått runt och varit orolig för? 

Typiskt nog så trodde jag på dig. Typiskt nog så trodde jag att du var bra, att du inte var som alla andra.
Men varför skulle du vara speciell?

Du är ett exakt lika stort svin som alla andra.
Precis som alla andra.

Hur kunde jag för en sekund tro att du var annorlunda? Allting, bortkastat på dig.



Så jaha, nu är jag här i Nynäshamn två dagar innan sommaren 2008 är över.
Förbannad, förbannad på dig för att du inte höll vad du lovade, för att du är en lika stor idiot som alla andra.

Men mest förbannad på mig själv, för att jag för en sekund trodde på dig.

En sekund som varade i tre månader.