Gotland känns allt mer avlägset för varje dag som går. Snart börjar skolan och ön kommer vara ett minne blott, men ett starkt sådant.
Jag kommer få massa annat att tänka på, och allting kommer bli annorlunda.

Jag kommer aldrig mer gå på Visbys gator tillsammans med dig som vi brukade göra. Vi kommer aldrig sitta på strandpromenaden som vi brukade göra. Så som vi gjorde, då vi hade all tid i världen.

Gör vi någonsin det igen kommer det vara annorlunda. Det enda vi kommer kunna koncentrera oss på är timmarna som är kvar tills jag ska åka hem igen, tillbaka till fastlandet.

Men snart, snart kanske det går över. Snart kanske jag har vant mig vid det här, snart kanske jag inte behöver sörja lika mycket.

Snart kanske jag kan minnas allting med glädje, och endast glädje istället för med övervägande sorg. Med smärtan värkande i hela kroppen.

För så känner jag just nu. Saknaden värker i hela kroppen och jag önskar på ett sätt att Gotland inte längre var en ö som låg på - som du sa - fel sida om det jävla havet som gör Gotland så udda och utstött.