Nu siter jag här, i en helt främmande människas hem och surfar på en helt främmande människas dator. Eller, kanske inte en helt främmande människa, dock.
Hon tycks veta allt om mig, mitt liv och hela min uppväxt. Hon tycks ha information om mina familjemedlemmar som inte ens jag har. Så när jag träffade henne för första gången i fredags kändes det hela en aning olustigt och hennes närvaro var påträngande. Hon hade gjort intrång i mitt liv utan att jag ens visste om det, en människa jag inte ens visste fanns kunde hela mitt liv som ett inpräntat manus. Men nu sitter jag här, hemma hos denna människa framför dess dator och andas luften som egentligen bara hon och hennes familj och vänner egentligen borde ha tillgång till.
Det är nu jag förväntas säga att jo, men det är lugnt. Vi pratar på som att vi känner varandra, och jag gillar hennes hem och allt är bra. Och jag vet inte, jag antar att det är så också, lugnt alltså. Jag känner inte längre något obeha runt denna människa, tvärtom blir jag glad och känner mig trygg när hon är omkring.
Istället för olust sprider hon nu istället någon konstig sort glädje.
Ja, jag förundras över livet och hur allting kopplas ihop, förändras.