Nu har jag gjort allt jag ska för ikväll och egentligen lite till. Dags att sova, tror jag.

Jag vaknade runt elva-tiden imorse i tron om att klockan var nio.
När jag insåg hur mycket klockan egentligen var fick jag bråttom in i duschen, med tanke på att jag skulle luncha med Sandra en och en halv timme senare, och det tar ungefär fyrtio minuter för mig att komma ner till centrum.

Ja, jag är en stressad person.

Vi bestämde oss för att käka på Freja, nu när vädret ändå var helt super och värmen verkligen dödade en.
Såna tillfällen måste man ta vara på, i vinter kommer man sakna alla svettiga stunder i solen som man högt och tydligt klagade på, trots att man innerst inne älskade dem.

Inte förrän sen eftermiddag bestämde jag mig för att gå ut på baksidan och ta vara på solen. (det var ungefär då som jag även insåg att det inte skulle börja regna idag)
Dagen har alltså i stort sett varit förbannat slapp. Om man bortser från mina två tur-och returer till affären och min tur-och retur till samhället.


Jag har lyckats fixa lite på mitt rum, fast inget märkvärdigt, inget att skryta med. Ljusslingan har jag hängt upp runt sängen och tavlorna som redan har krokar har jag hängt upp där det redan satt spikar. Gardinerna har jag lyckats haft ner också, och ytterligare två lådor har kommit ut till förrådet.

Tanken på att det kanske kan bli riktigt fint här känns mer och mer trovärdig. Men det krävs mycket för att jag ska gilla mitt eget rum. Det är mycket lättare att älska alla andras, för deras är alltid så mysiga.
Även om mitt rum är en exakt kopia av ditt rum så är ditt rum ändå mycket finare, ändå mycket bättre.


Sån är jag - nöjd med mig själv men aldrig med mina saker.
Då är alltid alla andras alltid mycket finare, mycket bättre.

Okej, det där var en lögn.