Det kändes alltid så bra, alltid så jävla rätt att jag flyttade från Gotland.
Jag har vägrat se tillbaka på allting som var, vägrat att inse att det som brukade vara mitt liv, min vardag, faktiskt ligger bakom mig nu. Alla som jag umgicks med är inte längre en del av min vardag, de finns numera bara i mitt huvud.
Frågar någon om er så behöver dem inte tro mig när jag säger att ni brukade vara mitt liv, för de har inga bevis på att ni faktiskt finns.
För dem kan ni lika gärna vara påhittade, ser de bilder på er kan jag bara ha googlat någon random på internet.
Jag läser om era liv som är kvar där på ön, jag läser om er som fortfarande är sammansvetsade, trots att jag inte finns med i bilden längre. Tomrummet jag lämnade efter mig när jag flyttade har ni fyllt ut igen, utan en tanke på att jag en gång fanns där, jag var en gång en av er.

Men det är klart, det var ju jag som valde att lämna er.
Jag borde inte klaga.