Ja, nu ligger jag här i min lånade dubbelsäng som en helt ny människa.
En fastlänning.

Idag börjar mitt nya liv, med små inslag av det som brukade vara jag.

---

Vi sa att det här året skulle bli vårat bästa, minns du det? Minns du vår entusiasm och glädje, hur uppfyllda vi var av känslan att kunna styra våra egna steg och göra det bästa av våra liv?
Vi planerade så mycket, vi drömde oss bort och vi fantiserad ihop en värld som skulle bli vår verklighet.
Aldrig kunde vi ana att redan ett halvår efter skulle vi skiljas åt och drömmen som var vår gemensamma skulle delas på två. Tiderna kom att förändras, likaså vi. Kanske mest jag, nu när jag ser tillbaka på livet vi levt från den där dagen, den där nyårsaftonen som skulle bli början på vårt nya gemensamma liv, då vi uttalade orden som vi var så förblindade av, framtills nu.
Hur kan livet vara så grymt, och förändras så plötsligt?
Vi har ju vetat det här nu sen långt tillbaka, men vi valde att inte göra något åt det. Vi valde att vänta ut tiden och i sista sekund kännas vid sorgen. Sorgen som gräver sig in i hjärtat, som kastar omkull en och hindrar en från att leva i nuet.
Sorgen, som slår till när vi minst anar det, när vi minst behöver den. Men såhär blev det. Nu sitter vi på varsin sida om Östersjön och sörjer varandras frånvaro.

Vi önskar att vi kunde gå tillbaka i tiden och ändra vissa saker, för såhär i efterhand vill man ju helst inte se vad vi inte gjorde. Helst vill vi bara blunda och önska tillbaka det vi hade.
Jag ligger här, som nybliven fastlänning och längtar tillbaka till den där inställningen till livet vi hade då. I början av det här året, då vi var helt omedvetna om vad som skulle hända.

Jag antar att det är jobbigt nu i början.
Men du är ju social, du kommer få nya vänner och våra minnen kommer sakta blekna bort, då nya minnen som du kommer skaffa med dina nya vänner sakta men säkert tar plats, platsen som brukade vara vår.

Och jag, jag är bara precis som du.