Nu är det lika långt till dig som det är till stjärnorna.
Nu är det lika långt mellan oss som det varit i snart fyra månader. Och på något sätt känns det som att du har börjat acceptera det, som att du inte längre tycker att det är en så stor sak. Du hör av dig, visst, och vi kan prata i timmar om vi vill. Men vi har aldrig tid till det, och vi har aldrig ork eller lust. Det är så mycket annat som kommer i vägen
Vi delar inte samma liv längre, vi har inte något att prata med varandra som båda faktiskt vet vad det handlar om.
För dig blir det bara en massa namn på människor du förmodligen ändå aldrig lär träffa, och för mig blir det bara en massa tomt prat om det som numera bara är ditt liv, det som brukade vara vårat liv, mitt liv.

Du pratar om det som skulle varit min vardag, det som skulle vara centrum för mitt liv också. Men jag valde bort det.
Jag valde att flytta, att sakta men säkert radera alla minnen därifrån.

Självklart inte de bra minnena, nej, de minnena vill jag ha kvar. Men de andra, de dåliga minnena.
Det börjar rinna av mig lite nu, mer och mer för varje dag. Men ändå, tre steg fram och två steg tillbaka.
Tre steg fram och två steg tillbaka.