Jag undrar hur det hade sett ut idag, om jag hade valt annorlunda. Om jag gjort vissa saker på ett annat sätt, eller om jag inte gjort dem alls.

Hur hade mitt liv sett ut idag, om du inte hörde av dig till mig den där dagen?
Hur hade mitt liv sett ut om han fortfarande hade levt?
Hur hade jag varit idag, om jag inte växt upp med de förutsättningar jag gjort?
Hur hade vi varit mot varandra, om det aldrig hade gått så fel mellan oss när vi var yngre?

Tiden går så fort. Vi var så nära, och sen försvann du. Från ingenstans kom du tillbaka efter flera år, och plötsligt var jag uppe hos dig för första gången, vips så lärde vi känna varandra på nytt.Du hade vuxit upp till någon jag inte kände igen. Jag kunde inte hitta den jag såväl mindes, den jag sett upp till och som alltid varit min förebild. Nu var du fyra (eller var det fem?) år äldre, mer livserfaren. Mer annorlunda.
Du var vuxen nu, inte alls som jag mindes dig.
Du var vuxen, och jag var fortfarande bara ett barn. Men i mina ögon var du fortfarande den förebild jag var nära att glömma bort.

Plötsligt flyttade ni, och jag var med er där. Jag hjälpte till med flytten, jag var en av de första som fick se erat nya ställe.
Vi lärde känna varandra mer och mer, samtidigt som jag insåg hur trött jag var på mitt liv. Jag ville iväg, jag ville ha nytt.
Hädanefter var jag inte hemma en helg, varje dag var en dag närmare fredag, en dag närmare Nynäshamn. Jag minns förväntan som fyllde mig timmarna jag satt på båten över. Jag minns glädjen när du hämtade mig med bilen, precis där utanför terminalen, mitt i kaoset bland alla väskor och virrvarret av människor. Jag minns våra promenader, runt runt stan. Vi fick aldrig nog, vi bara gick och gick.
Jag minns förtvivlan jag kände när det var söndag igen och dags för mig att åka hem. Jag frågade alltid om jag fick komma tillbaka nästa helg. Du svarade alltid ja.

Våren kom, och saker förändrades. Nu var det lättare när jag kom upp, nu behövde du inte alltid hämta mig. Jag kunde ta mig hem till er själv någon gång emellanåt också. Promenaderna blev längre och längre i takt med att senvåren kom, och samtalsämnena förändrades iochmed att vi förändrades. Plötsligt var allt vi visste uppochner, och vi kunde omöjligt prata oss till rätta. Plötsligt hade vi inte längre något som var ditt och mitt liv, nu var det något båda hade.

Det närmade sig skolavslutning när jag insåg att jag behövde en förändring. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva såhär tre år till, jag visste att det inte skulle hålla i längden. Jag började se på Nynäshamn och allt som hörde därtill med andra ögon.
Jag insåg tillslut att jag ville flytta.

Just den där sista tiden i Nynäs, det var nog den bästa. Allt var så lätt, så oskyldigt, så självklart. Jag började strunta i mitt liv på Gotland, jag ville bara iväg. Jag ville inte slösa en sekund.

Jag minns speciellt en kväll, när du mötte mig vid båten. Solen sken fortfarande starkt, du stod där i tunna sommarkläder och rullade barnvagnen fram och tillbaka. Vi tog en annan väg hem den gången. Den kvällen var något annorlunda. Ingenting blev sig likt efter det, något det tog en annan riktning.

Sommaren kom, och jag väntade nu otåligt på besked från kommunen. Hela sommaren väntade jag, och planerade. Planerade för något som inte ens var säkert, det kanske skulle fortsätta vara en dröm. Vad visste jag.

Klockan fyra en morgon, när jag kom hem från en visit hos min äldsta bror i Dalarna låg beskedet på mitt rum.

Ingen visste att jag var hemma, alla låg ju och sov.