Jag som hade bestämt mig för ett bra år, ett nytt år och en ny start, allt skulle ju vara så fräscht. Men vad hände? Varför faller jag så lätt tillbaka, till dit jag en gång var? Jag vet ju hur det kommer bli, livet kommer inte alls bli lika bra som jag hade tänkt mig och nu vet jag inte hur man tar sig upp. Visst, kanske är det bara ännu en av dom här svackorna som varje människa har, men jag känner ju igen mig så jävla mycket i allt som händer nu, varenda rörelse jag utför, varenda tanke jag tänker, varje outtalad mening som stockar sig i halsen och ligger där och skaver, varenda ord jag säger, känslan jag känner varje gång jag hör ditt namn, rädslan som hugger till i mig varje gång telefonen ringer med hemligt nummer. Jag känner igen det, allting är så jävla tydligt. Jag vet egentligen vad det här innebär, men jag vill inte. Jag vill inte höra talas om det, jag vill bara rymma, sticka ifrån alltihopa och sen komma tillbaka och skylla på att jag inte mådde så bra, som alla andra i den här släkten verkar göra så fort något går fel. Jag hatar mig själv för det jag håller på med, jag hatar mig själv för mina tankar och för allt som jag aldrig sagt till dig. Förlåt för att jag är feg, förlåt för att jag är en sån ynkrygg, förlåt för att jag behandlar dig precis lika illa som alla andra gör, när jag egentligen borde finnas där för dig och stötta dig. Det är min plikt att vakta dig när du sover, så att du inte slutar andas, det är min plikt att ringa dig varje halvtimme för att höra att du mår bra. Det är min plikt att strunta i skolan, strunta i vänner, strunta i allt som har med mitt liv att göra om du behöver hjälp, min hjälp. Förlåt för att ingen stöttar dig när du mår dåligt, förlåt för att jag inte längre visar vad jag känner. Jag kan inte längre prata med dig, du är för långt borta, utom räckhåll för mig. Jag skäms när jag ser smärtan i dina ögon, smärtan som funnits där i alla dessa år medan jag bara har stått bredvid och kollat på och låtsats som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt, någonstans för länge sen gick allting fel och du rasade. Ingenting blev sig likt efter den dagen, jag vet inte vad som hände eller vad du gjorde, men jag önskar att jag hade levt då, att jag funnits där för dig redan då och kunnat hindra dig från att må såhär dåligt. Jag känner mig så otillräcklig när jag ser din skygga figur försiktigt raggla fram mellan väggarna, jag vill hjälpa dig men istället blir jag rädd och arg och gömmer mig bakom stängda dörrar där du inte når mig, där du inte kan såra mig. Förlåt för att jag inte orkar mer, förlåt för att jag är så egoistisk och bryr mig om mitt liv i första hand, när det är du som behöver hjälp, inte jag. Jag klarar mig alltid, men känslan av att inte bry mig speciellt mycket om dig, den skrämmer mig, den skrämmer mig så fasligt. Varje gång tankarna dyker upp i mitt huvud vill jag gråta, jag vill känna att jag fortfarande lever, att mina känslor fortfarande finns kvar. Men tårarna har tagit slut. Du sa att du inte ville se dig själv i mig, men det har du ju inte gjort. Du har bara blundat i alla dessa år, och hoppats att det är bättre nästa dag.
Tiden läker inte alla sår; din kropp är fortfarande ärrad, trots att det är snart tjugofem år sen olyckan skedde.
Mitt inre är upprivet, skadat för livet. Trots att mina sår inte syns, så finns dom alltid där, och dom skär som knivar i mig varje dag.