I det sjukhusrum där ett oavbrutet pip låter sitter en son vid sin fars sida och gråter.
Vill ha åter den mannen som nyss tagit sitt farväl från vår värld och är på väg med sin själ på sin sista färd.
Ligger där och ser ut att bara sova, men skenet bedrar för cancern höll vad den lovade - att den inom en månad skulle ta hans far, han som var så mysig och så underbar.
Men såklart, livet är inte rättvist och de som gjort gott får aldrig betala rätt pris.
Det allra bästa minnet sonen kommer ha är från den sista stunden de hade idag,
då hans far med ett stort varmt leende sa som sista ord "på återseende".


Hon kan inte hindra lyckotårarna som sprutar fram,
äntligen kan hon hålla om det som legat nio månader i henne
och spelat huvudrollen i hennes liv, och kommer fortsätta att göra det för all framtid.
Hon känner frid så totalt när hon får hålla sin dotter för första gången,
och om någon då kolla så skulle man se att hennes min sa mer än tusen ord.
Evig kärlek sen första ögonblicket som en mor.

Kärleken övervinner allt.