Vad gör jag uppe nu? Jag skulle ju sova, sova tidigt dagarna innan skolan börjar. Det var ju det som var planen, varför kunde jag bara inte hålla mig till planen? Måste jag envisas med att vara vaken hela natten? Jag var ju faktiskt trött förut, varför gick jag inte och la mig då? var jag tvungen att sitta uppe med pappa och kolla på film?
Jag lägger mig vid tolv, men då kommer jag just på att det ska skrivas en massa, och det ska läsas en massa, och när allt det är klart så ska ipoden ställas in på trettio minuters timer. Ah, äntligen är allting klart! Men nej, då smyger sig tankarna på, dom blir fler och fler och tar tillslut över hela mitt huvud, jag kan inte blunda, jag kan inte titta, jag kan inte röra mig, jag kan inte göra annat än att bara ligga där helt paralyserad och bara minnas allt jag hade, allting vi gjorde tillsammans. Jag kan bara tänka tillbaka på den tiden då det var självklart att du fanns där, och att du alltid skulle göra det. Men vi förändrades, du var inte alltid lika säker längre, jag visste inte längre vart jag hade dig. Nu är du borta, hur kommer mitt liv bli utan dig? Jag vill ju att du ska få se mig växa upp, jag vill fortfarande kunna ringa dig när jag är vuxen och oberoende.
Låten tar slut, samtidigt tynar minnena med dig sakta bort. Dom byts ut mot andra minnen, mot såna minnen som jag egentligen helst bara vill glömma, riva ut från mitt liv och bara kasta i elden. Dom minnena som gör så fruktansvärt ont, jag vill inte minnas, jag vill inte känna smärtan en gång till. Men jag kan inte byta låt, mina fingrar är stela som is och jag vet inte längre vart jag är. Det blir kaos inuti mitt huvud, jag känner mig vilsen och splittrad och vet inte vad jag ska ta mig till när tonerna plöstligt ändras igen. Då dyker du upp framför mina ögon. Jag känner dig inte än, men på något sätt har du har lyckats fastna. Just nu vill jag bara ha dig, men frågan är om jag snart inte står och velar mellan att radera allt som har med dig att göra, eller fortsätta drömma om ett liv vi kanske aldrig kommer få, bara för att leva kvar vid drömmen om ett bättre liv, ett fulländat liv som jag bett om så länge, det liv jag drömmer om varje dag, varenda minut?
Hela mitt liv sveper förbi mig, jag ser allt som hänt - från barnsben då du och jag var bästa vänner, då vi lekte ute i skogen med dina leksaker och jag hängde efter dig, trots att jag egentligen tyckte att traktorerna och grävskoporma var ganska tråkiga, jag ville bara vara med dig, jag ville veta vad du tyckte så att jag kunde tycka samma sak - tills för några år sen, då du var på väg att försvinna ur mitt liv även fast jag då inte såg det, den tiden då jag var med dig även fast jag egentligen hatade ditt rum och egentligen inte alls var ett dugg road av att spela PS2 med dig eller läsa dina biltidningar. Jag var i ditt rum hela tiden och spelade dina tråkiga bilspel och läste dina trasiga och redan sönderbläddrade biltidningar för att jag ville kunna vad du kunde, så att jag sedan kunde skryta om det inför dig. Jag lyssnade på din musik, för jag ville se livet ur din synvinkel, jag ville känna vad du kände så att jag sedan kunde göra allt som du gjorde. Du var min förebild, min bästa vän. Du hade varit med mig när allting hade varit jobbigt, du var alltid den som höll om mig och tröstade mig på kvällen. Jag såg upp till dig, och jag älskade dig över allt annat.
Ytterligare tre år har flutit förbi nu, och även fast ingen av oss längre är samma personer som vi en gång var så är du fortfarande den jag såg för nio år sen, den jag någonstans långt inom mig nog fortfarande försöker ta efter. Jag förstår dig inte alltid, men jag bryr mig inte om det, för jag vill fortfarande bara se livet ur dina ögon, jag vill lära mig av dig, storebror.