När regnet börjar falla känns allting så känns dagarna så mycket längre,man går bara och väntar. Väntar på att regnet ska sluta falla, på att solen ska komma fram och visa oss varför vi egentligen lever.
När regnet faller går vi och väntar på att något dåligt skall komma, och gör de det, så är det alltid för att det regnar som det gick så dåligt. Regnet är min olycksfågel, den får mitt liv att stanna till, det får min hjärna att inte funka som den ska.Men framför allt får det mig på tävlingshumör.
Jag vill tävla mot regnet - vem kan fälla flest tårar, himlen eller jag?