Swarly och jag träffades som bestämt nere vid glassbaren idag efter skolan. Äntligen fick han sin efterlängtade glass som jag lovade honom efter en vadslagning han vann.
Jag bröt min diet och köpte en till mig själv också.
Damn.

Han följde mig bort till båten, och därinne på terminalen satt vi en bra stund och lyssnade på musik.
Jag impulsköpte en älg till min kusin som jag planerade att ge henne när jag kom fram, tillsammans med en ursäkt för mitt dåliga humör imorse.

I 1½ timme tvingade jag sedan mig själv ligga ute på däck och pressa i solen, trots att det blåste så som det bara kan blåsa på båtar.
Men det gav ju resultat, så jag är nöjd.

Ikväll har vi annars bara slappat framför teven, medan Lovisa sprang runt och agerade jätte. I alla fall jämfört med vad hon varit tidigare.

Tiden går för fort, man hinner inte med.
Livet susar förbi en, utan att ge en chansen att förstå vad som händer.
Man vet att man lever, man vet vad man gör. Men man hinner inte ta vara på stunden. Allting man gör är ens vardag, och hela tiden går vi och väntar på att något speciellt ska hända. Något annorlunda, något spännande.
Och när det väl gör det så inser man att man har missat det viktigaste medan man gick där och väntade.
Man missade nuet, man missade livet.

Plötsligt sitter man där och blickar tillbaka på livet och frågar sig själv vart det egentligen tog vägen, vart allting tog vägen.
Jag undrar redan det, och jag har inte ens fyllt sexton.
Trots det intalar jag mig själv. Tiden är en illusion.
Tiden är en illusion.