Tiden har blivit ett hinder för mig.
Jag försöker att levai nuet, jag försöker att ta vara på alla dessa små händelser, de som kallas vardag, istället för att gå runt och vänta på något storslaget.
Men jag tror att jag lurar mig själv.

Samtidigt som tankarna om tiden virvlar runt i mitt huvud så missar jag nog hela poängen med allting. Redan nästa vecka kommer jag sitta i samma soffasom jag sitter i nu, och tänka tillbaka på den här helgen som en del av mitt liv. Den del av mitt liv som har passerat.
Tog jag vara på tiden? Eller tänkte jag för mycket? Funderade jag istället för att leva?
Det lär vi märka nästa vecka, vid exakt den här tidpunkten.

Alltid händer det något storslaget, jag tror bara inte att vi märker det och tar vara på tillfällena som ges.
Det behöver inte vara storslaget ur allas perspektiv, bara ur ditt eget. Det är ditt liv, du bestämmer vad som är storslaget och inte.
Allting blir vad du gör det till.

När jag vaknade imorse var mitt huvud tömt, på allting. Jag kan inte minnas en enda tanke jag hade imorse. Jo, jag försökte komma ihåg vad jag drömt. Misslyckades.

Det  enda jag minns  från imorse är hur solstrålarna silar in genom dörren när Sandra försiktigt öppnar för att se om jag är vaken. Jag minns hur Lovisa ler mot mig och slänger sig ner bredvid mig på min madrass. Jag minns hennes skratt, det skratt som får mig att bli alldeles varm inombords.
Jag minns att just då, då var jag bara lycklig.
Det är att leva i nuet.