Trots att vi vann ikväll var jag inte lika lycklig som jag brukar vara efter en vinst.
Något var ivägen, något låg där och skavde innanför pannbenet, innanför revbenen.
Eller jag vet egentligen inte riktigt var det skavde, men skavde gjorde det.

Samvetet.
Så fort jag klev innanför dörren och slog mig ner i cafeterian så ångrade jag mig.
Varför hade jag inte stannat hemma för.
Varför envisades jag med att vara så förbannat avundsjuk.

Det är just så typiskt mig. Att göra tvärtemot vad jag egentligen vill, bara för att bevisa för utomstående att jag vet vad jag vill, och att jag klarar mig själv.

Jag hatar att vara sexton år.
Jag vill inte bli äldre heller, jag vill bara vara tre år.
Eller möjligtvis fyra.
Ja, fyra år. Det var en bra ålder.

Eller två.
Då grät man om något gjorde ont och skrattade om något var roligt.

Det fanns liksom aldrig något däremellan.