Äntligen fredag. Äntligen kan jag vardagsvägra.
Om några timmar.

Först ska Hannes åka till träningen och jag ta en promenad med Lovisa och möta upp med Sandra, sen ska jag ut och springa hade jag tänkt.
Och när jag kommer hem ska jag beta av de sista läxorna jag har.

Efter det börjar jag vägra vardagen. Jag tänker bo i mina mjukisbyxor resten av helgen, jag tänker inte gå utanför dörren (förutom imorgon några timmar då det är hockeymatch) och jag tänker klistra fast mig framför teven tillsammans med Sandra och bara kolla på film och äta godis.

Så såg min plan ut - förut.
Sen ringde Sandra och berättade att det blir visst middagsbjudning på lördag.
Och på sånt kan man inte gå i mjukisbyxor och stora tjocktröjor och håret uppsatt i en slarvig knut och alldeles alldeles osminkad.
På sånt måste man vara fin och visa att man bryr sig, visa respekt.

Så min vardagsvägra-plan förstördes.
Men det stavas ändå helg, och det är det viktiga. Att jag slipper skolan och att jag slipper träffa alla.

Att jag får tid för mig själv och att alla andra kan sköta sitt, utan mig.

För en gångs skull.