Om fem månader blir jag arton år. Jag vill inte. När jag tänker på det får jag en panikångest som heter duga. Jag blir alldeles darrig och nästintill gråtfärdig, och jag ser framför mig hur min barndom togs ifrån mig och försvann så fort. Jag ser alla de människor som alltid funnits där, och de som kommit och gått men som hela tiden varit en stor del i mitt liv. Människor som jag inte längre pratar med, människor som jag inte ens känner.

Människor som är min släkt.

Jag gick hem med pappa från bion ikväll, han följde mig bort till Norrgatt. Ett svagt minne snuddade vid mig; att vi bott där i närheten när jag var mindre. Vi svängde in på området och pappa pekade på fönstret där jag hade stått och vinkat till honom när han gått till jobbet och kommit hem, och balkongen som jag knappt kunde se ut över. Jag var två år då.

Jag gick vidare och kom till garagen. Garagen som vi genom alla år gått förbi, de garage vars tak vi lekt på, de garage som alltid varit så läskiga och så främmande. Nu har du din bil stående där, nu leker vi inte längre i snöforten som plogas upp vid kanterna varje vinter, nu gömmer vi oss inte längre för alla bilar som åker förbi.

Jag minns hur morfar alltid kom körandes med bilen och parkerade på andra sidan vägen, hur vi alltid kollade på honom genom fönstret, följde honom med blicken ända tills vi hörde portdörren öppnas. Då sprang vi till dörren och omfamnade honom så hårt vi bara kunde. Jag minns hur han alltid tutade när jag gick runt bilen så att jag hoppade högt. Jag minns hur han skrattade, och hur han fick oss två att skratta.

Jag vill inte bli arton än. Jag vill inte bli stor, vill inte bli vuxen. Jag vill fortfarande vara den där lilla Natti som hängde efter storebror vad han än gjorde, jag vill fortfarande vara den där lilla Natti som var så stolt över sin balla morfar som körde Batman-bil och gasade på även fast man inte fick. Den där Natti, vars höjdpunkt var helgen då morfar kom och hämtade oss, tog med oss på restaurang och sedan släppte oss lösa vid godishyllan i affären ute i Roma, så vi fick plocka på oss hur mycket godis vi ville ha.

Jag kommer att bli arton en dag, men jag vill inte ta itu med det riktigt än. Jag köpte min första kassabok idag. Jag är bara sjutton, jag ska inte köpa någon kassabok. Jag vill vara barn ett tag till. Jag vill spola tillbaka tiden några år, få njuta lite mer och ta vara på det som jag tog för givet.