För två år sen var jag femton år ung. Jag var så lycklig för att vi skulle åka, att allting hade ordnat sig och att vi äntligen skulle iväg. Iväg till ett varmt och soligt land. Vi skulle bort från Sverige, bort från det kalla och gråa. Bort från sexualkunskapen i 9:an, bort från alla prov och läxor.

Vi kom dit efter 14 timmar tror jag, och när jag klev ur flyget så kändes det som att jag just klivit in i en ångbastu.

Vi åkte varm buss i femtio minuter till hotellet som låg på en klippa precis vid vattnet. Jag minns att jag hade på mig mina svarta skinnvantar när vi kom fram, fråga mig inte varför. Lägenheten där vi bodde påminde lite om The Grudge-huset, med trappan och allt, men det var ändå så underbart fint. Jag minns inte vad jag tänkte, jag var bara så himla lycklig. Att vi faktiskt kommit iväg, det trodde jag aldrig.

Ner till stranden och smakade på det salta vattnet som slet ut min ena lins som jag otroligt nog hittade igen och lyckades sätta tillbaka, trots att det sved som aldrig förr. Drack flera liter kokosmjölk varje dag, vi tröttnade visst aldrig. Det mörknade kring sex-tiden; på med finkläderna och ut på en fuktig kvällsmiddag på en mysig restaurant belägen vid strandkanten. Vi hade det så bra där, precis mittemellan. Det var så himla bra.

Bästa frukosten och sötsliskigaste oboyen jag någonsin smakat, men det spelade ingen roll. Jag såg gråsparvar, eller jag minns inte riktigt vad det var, men svenska fåglar var det som gjorde oss sällskap vid bordet.

Jag simmade bland vilda delfiner på dagen, matade aporna på kvällen och tog en promenad i månskenet på natten, nere vid stranden, precis i vattenbrynet, där vågorna bryts mot stranden.

Det var en underbar tid. Sista dagen var julafton, den natten dygnade jag och såg solen gå upp medan en tupp gal. Hur klyschigt är inte det. Men så jävla fint. Så jävla, jävla fint.