Jag råkade återigen skämma ut mig genom att gå runt helt sönderbränd. Den här gången var det dock inte ansiktet som for illa, det var baksidan av mina ben. Jag trodde bara att det kunde brinna såhär mycket inom en när man var kär. Fast iochförsig - det här bränner på ett annat sätt. Kär-brännan sitter mycket djupare, och finns kvar där mycket, mycket längre.

Började just, helt utan någon som helst förvarning från mitt inre musiköra, lyssna på Raise Against - som min storebror försökt få mig att lyssna på redan då jag fortfarande bodde på Gotland - och inser nu att jag måste erkänna att jag faktiskt gillar musiken. 

Det stretar emot. Fråga mig inte varför, de är ju bra. Kanske att det är namnet som knasar.

Mitt boende - vet inte vad man ska kalla det annars, då det varken är en etta eller endast ett rum - är fortfarande stökigt och disken är fortfarande odiskad. Sängen är obäddad, och det ligger saker framme överallt. 

Det är som att jag inte orkar bry mig när du inte är här.