Så, nu får det vara färdigläst för ikväll. Orkar inte, jag är helt enkelt för trött. Jag känner mig som en eländig gammal kärring som endast sitter hemma och klagar på sitt miserabla liv dagarna i ända. Fast inte för att mitt liv är miserabelt, tvärtom. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör nu, tror jag. (Förutom när jag var yngre, då jag gjorde allting tillsammans med min bästa vän och livet lekte med oss. Vi funkade helt enkelt inte utan varandra, men samtidigt trodde vi aldrig att vi skulle hålla ihop såhär länge, dessutom inte med situationen som vi har nu.) Men för första gången på väldigt länge måste jag nog säga att jag är väldigt nöjd med hur mitt liv ser ut. Visst önskar jag att jag kunde träffa mina föräldrar mer, och att vännerna från Gotland kunde ha lite mer förlåtelse för att jag bara stack, utan att jag riktigt hann förklara mig.
Bortsett från det så trivs jag, både med mig själv och livet som jag lever det, bättre nu än jag gjort den senaste tiden.
Det här inlägget började någon helt annanstans än det slutade, men jag gillar utvecklingen och låter det som står nu få stå kvar. Det planerade inlägget kan säkert skrivas någon annan kväll, då jag återigen kommer att vara alldeles för trött för att orka fortsätta läsa. Nu tänker jag bara sakna och sura lite till, därefter tänker jag somna som en stock och försöka sova bort hela morgondagen.
Förhoppningsvis (eller kanske inte) kommer jag att lyckas.
