Ibland får man sådana där insikter som bara gör ont. Som när tanken att man kan förlora dem man älskar mest när som helst slår en. Eller när man bråkar med någon man håller av och båda är för envisa för att ge sig, ingen vill sänka garden först och säga förlåt och prata om det. Det är alltid den andres fel, och man inser inte förrän det är försent att det inte spelar någon roll vem som gjorde fel.  När tiden är förbi kan man inte göra något åt det, man kan aldrig få tillbaka de där åren, eller få de osagda orden sagda.

Jag har inte tid att vara arg eller besviken eller ledsen. Aldrig.