Nu börjar jag leta efter en utgång. Det finns massor med gångar, liksom en labyrint. Troligtvis befinner vi oss under jorden för det finns inte ett enda fönster - allt är betong. Betongväggar, betonggolv, betongtak. Plötsligt ändras scenen och när jag rundar ett hörn så är jag plötsligt i skolan. Där står han och käkar glass, han som jag lämnade för att dö. Först får jag en chock över att han står där fullt levande, men kommer snart på att han nog inte kan vara så glad på mig. Gå, säger han. Snabbare. Spring. Jag springer allt vad jag har, och för en gångs skull sprang jag inte som om jag vore i vatten. Jag missar bussen precis, så springer upp i ett kringelkrokigt villaområde alldeles intill, för att förvilla honom. Där står två småflickor, nio, tio år max. Tvillingar med glasögon, långt, stripigt hår, för små kläder och ett urholkat utseende.

- Hej Nathalie, vi vill att du kommer och leker med oss.

- Eeh, jag kan inte just nu, sen kanske..

- Nej vi vill vara med dig nu.

Inte ett ljud till, de bara går därifrån, som om de inte förväntade sig något svar från mig. Jag fortsätter lite osäker förbi dem, och rundar hörnet. Sen jag vaknar jag.