Hela vägen dit och tillbaka återupptog jag läsandet av "Nyckelfågeln som vrider upp världen", vilken är en väldigt konstig bok som jag haft ett kortare uppehåll från. Nu är jag mer inne i boken än någonsin.

Sen börjar dagen gå fel. Tanken är att vi ska äta kyckling till middag en timme efter att vi kommit hem, vilket innebär en springtur för mig och fiske för Magnus. Men Magnus sticker iväg med min enda chans till musik, och kyckling som vi tänkt äta existerar inte, det hade skett ett missförstånd. Så jag sitter här och gör mest ingenting tills maten blir klar; bakad potatis med tillbehör. Inget fel i det dock, det var väldigt gott. Men sen försvinner Magnus ut för att fiska igen och lämnar mig, igen. Men innan han försvinner säger han att det finns ett par hörlurar jag kan låna, men om de fungerar eller inte har han ingen aning om. Men det duger bra, tänker jag och beger mig upp till övervåningen. Efter ett tag kommer jag dock på att jag måste ju ha min mobil för att ha musik, och den har jag ju glömt att ladda. Såklart. Laddar den lite och förbannar mig själv. Testar hörlurarna och inser att bara högra örat fungerar. Äsch, det spelar ingen roll. Tänker att det går nog bra ändå ska jag se.

När jag sprungit en sisådär 100 meter inser jag att det inte går så bra. Ljudet är kasst och hörsnäckan sitter inte på plats. Dessutom hör jag mina andetag mer än jag klarar av och blir därmed rätt sugen på att ge upp redan där och då. Och inte nog med det, min hårsnodd som jag vann på Gotland har blivit dålig så mitt hår trillar ner i ansiktet och nacken och halsen och klibbar fast mot svetten som redan börjat rinna för att det är så förbannat varmt. Nej, inte varmt. Det är fuktigt. Men hur dålig idé det än var att ge sig ut att springa just idag så fortsätter jag, och hatar mig själv och allt annat mer och mer för varje steg jag tar. Planen var från början att springa två varv, men jag inser snabbt att det idag bara blir ett. Kommer hem och gör ett försök till ett träningspass men är bara för arg. Och inte arg på ett bra sätt, ingen peppande ilska utan bara en nedbrytande ilska som inte gör annat än förstör. Så jag gav upp efter 50 situps. Bestämde mig för att ringa några samtal men det gick som det gick. Ingen av de fyra personer jag ville eller behövde prata med svarade.

Pratade dock lite med Sandra idag och kanske blir min flytt till Malta inte av, för vi har insett att vi ser lite olika på den här au pair-grejen. Eller så kanske vi inte gör det och jag faktiskt flyttar. Eller så blir den inte det, och jag bara åker dit på semester. Eller så kanske jag bara stannar i Sverige.

Dessutom har jag insett att jag är extremt rädd för att bli gammal. När jag blir gammal ska jag bli lika häftig som Allan Karlsson, annars får det vara.